From oct 2010 my educational posts are published only on Pip

9 sep. 2010

Baksidan av att vara ledig förälder

Jag har haft så svårt att välja sida i debatten kring den tvångsdelade föräldraledigheten. Jag håller med t ex Mymlan om att båda föräldrarna har självklar rätt till halva den lediga tiden, och det har de ju idag. Jag håller ännu mer med om att jag har haft det exakt lika omöjligt att ta ut föräldraledighet vid mina tre födslar som många män anser sig ha, och ändå har jag gjort det. Det har inte varit populärt, men det har inte varit så mycket att prata om, och vore då halva den föräldralediga tiden avsatt för endast pappor, så kanske fler hade bekämpat det omöjliga – för sin egen skull, för sina barns skull och för det jämställda samhällets skull.

Eller, som motståndarna menar, kanske inte. Kanske fler barn hade haft föräldrar hemma kortare tid än idag, i och med att många pappor inte vill, eller anser sig kunna, bekämpa det omöjliga ändå. Och tacka f-n för det. För det handlar inte bara om de där månaderna som man är hemma med sina barn, utan lika mycket om arbetsplatsen man kommer tillbaka till. Man har svikit teamet och en gång svikare, alltid en svikare. Under tiden som man har varit borta passar kollegor på att knuffa ner en så många trappsteg det går för egen vinnings skull, och vägen tillbaka blir lång och kämpig, i mina fall för kämpig.

I SvD svarar Madeleine Wallin på frågan om det inte kan vara en kvinnofälla att vara hemmafru
– Nej, då anser man att det inte är värt något att vara hemma med sina barn. Kvinnor har valt det här i alla tider och i dag är det högst frivilligt – människor väljer inte att gå emot det politiskt korrekta bara så där. Och är det kvinnans val det är fel på eller samhället? Jag tror dessutom att även män vill vara hemma, men kvinnor vill det mer. Och män är så snälla, verkligen. Kvinnor styr och ställer och tar för sig och männen anpassar sig.

Det där med kvinnor i alla tider och högst frivilligt gör mig upprörd förstås, men så är det något som stoppar mig. Även jag har med samtliga tre barn känt att det inte varit det bästa för dem att börja på dagis med stora barngrupper innan 2-3 år, att jag hellre skulle vara hemma med dem, och ännu hellre om det var normen och jag hade sällskap av många fler mammor med deras 2åringar. Livet som heltidsjobbande med barn under tre år är helt dysfunktionellt, och här finns det enorma problemet att det ofta är kvinnor som ’högst frivilligt’ väljer att offra de utmanande möjligheterna för en deltid, eller som fixar matsäckar, gympakläder, städning, föräldramöten, regnkläder och simskolor tills heltidstjänsten går en över huvudet.

Jag är tveksam till att den delade föräldraledigheten är lösningen. Den gör ingen skillnad så länge som vi inte förändrar uppfattningen om kvinnor och män som har varit hemma ett år eller två... eller tre. För det där med att kvinnor tar för sig tror jag inte på alls. Hade det funnits större sociala fördelar och färre karriäristiska nackdelar med att vara hemma hade män varit lika bra på att lagstifta om fler pappamånader som de är på allt annat.

3 kommentarer:

  1. Jag tycker att pappor ska vara hemma mer med sina barn men jag vet inte hur jag ställer mig till delad föräldraförsäkring eftersom det finns de fall där det inte fungerar på grund av arbetslöshet, jobb som musiker etc. Jag att många kvinnor kan vara benägna att vara hemma längre för att de anser att det är deras rätt när de väl får barn efter ett antal år då de gjort karriär. Alla låter inte barnens pappor få den möjligheten. Sedan finns det säkert mycket i samhället runt omkring som påverkar detta. När jag för 11 år sedan började jobba då vår son var 10 veckor så sågs det inte som OK av många, speciellt kvinnor. En pappa kan väl inte ta hand om ett så litet barn? Barnet klarade det utmärkt, pappan också men jag kände att det för mig var tufft.

    Alla våra barn har börjat på dagis vid 1 års ålder, den yngst kunde inte ens gå. Det har känts helt OK för oss att göra så och att även jobba heltid direkt. Vi har nyttjat föräldradagar för att förlänga våra ledigheter vid lov och det har, är jag övertygad om, varit bäst för alla att göra så. Jag skulle inte kunna vara hemmafru även om jag gärna är hemma med mina barn då och då och verkligen gillar att laga mat och baka som en bullmamma.

    Jag tror att det i många fall är det dåliga samvetet som många kvinnor känner som gör att vi är hemma längre än vad vi önskar. Men ärligt talat så är det ofta så att barnen på dagis inte vill gå hem utan vara med sina kompisar och leka, även när de är små.

    SvaraRadera
  2. Du tänker alltså precis tvärtemot Madeleine Wallin som menar att kvinnor i alla tider verkligen har velat vara hemmafruar av fri vilja. Uppenbarligen är kvinnor två läger där.

    Jag tror förstås mer som du, att väldigt många inte känner att hemmalivet är bättre för familjen än dubbelarbete.

    Ja, jag är väl ett tredje läger då, som hade velat att jag och/eller pappan hade kunnat lägga ett par år med tyngdpunkten på barnen, utan att förlora respekten från omgivningen för det, utan kunnat fortsätta jobba med samma sak som tidigare, med samma förtroende.

    SvaraRadera
  3. Det tredje lägret är det svåraste, luckor i CVt, oavsett anledning, skapar misstänksamhet. Hoppas att det ändras framöver.

    SvaraRadera