From oct 2010 my educational posts are published only on Pip

29 juni 2013

Marsvinen förändrade livet

Vi tog över ett par marsvin från någon elvaårig tjej som inte brydde sig om dem. De var ett år gamla. Hon hade fått en katt nu som hon brydde sig mer om. De låg i sin resebur när vi hämtade dem och jag tänkte att marsvin är ju bara marsvin och förhoppningsvis dör de lite snabbare om de redan har något år på nacken. Jag hade aldrig tidigare haft någon relation till något djur. Jag har alltid ogillat att se de inburade och tycker de ska vara i frihet.

När vi tog upp dem visade det sig att de var rätt ordentligt misskötta. Det var smärtsamt att se deras pälsar fyllda av stora höbajsbollar. Den ena var skräckslagen när man närmade sig. Vi tog dem var och en i en handduk och klippte pälsen ren. Klorna var alldeles för långa och hade nog aldrig klippts. Vår mission blev att de skulle få det bra nu.

Det var en varm höst så de kunde vara ute länge, men till slut tog vi in dem för att sitta och trängas i en vanlig marsvinsbur. Vi väcktes på nätterna av att någon av dem larmade med ett högt och gällt metalliskt läte. Den skräckslagna -Tototro - slogs och bråkade med burkompisen Totte och bet barnen lite titt som tätt. En dag upptäckte vi att Totte hade sår över hela ryggen. Han var helt sönderbiten av Totoro. Hos veterinären visade det sig också att Totoro var så gott som blind på ena ögat och hade ont i det. Vi fick välja mellan att operera ut ögat, att avliva honom eller att hitta någon som hade utrymme att låta honom leva resten av livet själv - utan burkompis och utan kel.

Jag grät hysteriskt när jag åkte till veterinären och förklarade att jag inte skulle hämta tillbaka honom. Efter flera dagars sorg insåg jag att det inte längre går att äta kött som tidigare. Om en liten gnagare har så mycket viktig personlighet att jag gråter i flera dagar när det inte längre finns kan jag ju inte äta upp dem, inte i onödan. Jag började rata kött så länge som det fungerade praktiskt, men tyckte det var svårt hemma när barnen mest äter köttbullar och macaroner och jag inte ville laga flera måltider.

Totte fick en ny burkompis, jordens finaste lilla hona. De fick ta över hela gästrummets tambur som husrum, men till och med det har känts plågsamt litet hela långa vintern. De har varit ute och tassat runt i köket på eftermiddagarna, men det är verkligen inget spännande liv för små marsvin.

Så kom äntligen våren och de kunde få vara ute igen. De hade det härligt tillsammans tills Totte plötsligt blev sjuk och dog. Det gick så snabbt. Vi var hos veterinären samma dag som vi märkte att han var dålig, röntgade, fick medicin och hopp om att det nog inte var så farligt. Nästa förmiddag dog han. Tanken på att den ena skulle leva vidare utan den andra var olidlig. De var ju varandras trygghet och enda liv.

Det var droppen. Jag äter inget mer kött. Jag har hittills alltid ätit allt på djuret och vilka djur som helst under filosofin att det inte är någon skillnad på vilket djur man äter. Jag hade helt rätt i att det inte är någon skillnad på djurens värde. Alla djurs liv är värdefulla och jag har ingen rätt att ta det i från dem om jag inte måste för att överleva. Jag överlever väl utan.

Nu har vi lämnat Yoshi, den bedårande lilla honan, till beundransvärda Marsvinshjälpen, för att hon ska få hitta en ny burkompis. Marsvinshjälpen är en fin tjej i Vallentuna som hjälper till att omplacera omkring 100 marsvin per år som behöver nya hem. Jag grät förstås en flod när vi lämnade henne... Nu hoppas vi av hela vårt hjärta att Yoshi får en, eller ännu hellre flera, snälla burkompisar att leva med på en yta betydligt större än en vanlig marsvinsbur. Jag ska inte ha några fler, jag klarar inte av när de dör.



2 kommentarer: