From oct 2010 my educational posts are published only on Pip

11 jan. 2014

Tack för stirret


Det är inte ovanligt att bloggare som har varit i Sverige öppnar en '10-things-about-Sweden' - post med 1. Swedes stare. Yes we do. Särskilt påtagligt är det för mig när jag är i London eller New York. Jag skulle kunna vandra på varenda gata på hela Manhattan och ta tunnelbana däremellan utan att en enda människa strax därpå skulle kunna vittna om att de hade sett en blond tjej i fyrtioårsåldern med grå täckjacka irra omkring. Ingen tittar på en, man finns inte. Helt anonym, helt ensam. (Det bästa sättet att bli sedd är att gå in i en butik där expediten genast hälsar och tillmötesgående frågar om man vill ha hjälp. Det är inte alltid det händer i Sverige...)

På Stockholms tunnelbana finner man sig ofta utstirrad av kanske främst tjejer som stilla funderar över att den där jackan var inte så snygg ändå, hon hade passat bättre i svart, och det syns att hon har lika jobbigt som jag med det frissiga håret nu när det har varit vinter ett tag. En sådan mössa kanske... gissar jag eftersom det är ungefär det som pågår i mitt huvud när jag oblygt stirrar på mina medresenärer. Särskilt tillåtet stirrar jag på den som har satt på sig något som sticker ut ordentligt, någon som har ansträngt sig. Stockholmare är onekligen rätt homogena och följer varandra troget i stil så det är klart det är spännande med någon som tänker annorlunda. Ofta ler jag också glatt i en liten guldstund av underhållning när någon har varit kreativ.

Caitlin Moran reflekterar i moranthology över samma tema

The British will not spend all day gawping at each other in the drizzle; however odd we may look. The entire cast of Priscilla, Queen of the Desert could roll into Starbucks, with candy coloured cockatiels flying out of their hair, and after a brief glance upwards – everyone would studiously go back to reading their papers; as if the door had merely been blown open by the wind.  In a cramped, crowded nation, we know the essence of politeness is ignoring pretty much every one around us.

Hon inser vidare att det är rätt tråkigt för den som har ansträngt sig att aldrig ens få en blick. Att inte se någon som vill bli sedd är inte direkt artigt och känslomässigt kanske direkt förödande. Även den Priscilla som prövar sin omgivning med nya galna idéer för att se om de fortfarande accepterar personen innanför, eller den som bara vill se hur långt det går att gå, behöver få ett ögonkast för att veta att omgivningen tillåter och inte bara inte ser. Själv ansträngde jag mig under några sena tonår att motverka min naturligt supersnälla look. Det hade känts rätt hopplöst om ingen reagerade, som om det var omöjligt att ändra bilden av en själv eftersom ingen såg den ändå. Det finns många anledningar till att vilja synas, att bli sedd. Alla vill ju ha ett lajk på sitt uttryck, så stirra stolt svenskar – det är artigt, underhållande och livsbejakande. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar