Särskilt engagerad blir jag i kapitel 7 i Caitlin Morans bok How to Be a Woman – kapitlet om sexism. Mycket annat som rör vardagen som
kvinna är så tydligt, men sexismen är det mest svåråtkomliga och otydliga området i
genusfrågan.
130:25
Because – like racism, anti-Semitism and homophobia – modern sexism has become cunning. Sly. Codified. In the same way a closet racist would never dream of openly saying ‘nigger’ but might make a pointed reference to someone black having natural rhythm, or liking fried chicken, so a closet misogynist has a vast array of words, comments phrases and attitudes that they can employ to subtly put a woman down, or disconcert her, but without it being immediately apparent that that is what they are actually doing.
Män är bevisligen bättre
Och det är inte så konstigt. Så här långt i historien har inga kvinnor någonsin gjort något extra anmärkningsvärt, det finns ingenting som talar för oss när vi lär oss världsordningen att män är bättre än kvinnor. Allt indikerar att det faktiskt är så det är – kvinnor är historiskt sett losers.
Och det är inte så konstigt. Så här långt i historien har inga kvinnor någonsin gjort något extra anmärkningsvärt, det finns ingenting som talar för oss när vi lär oss världsordningen att män är bättre än kvinnor. Allt indikerar att det faktiskt är så det är – kvinnor är historiskt sett losers.
Sid 134:20
Even those men born post-feminism, raised on textbooks and marches and their own mothers leaving each morning for the office, however much they might believe in the theoretical equality of women, and respect those around them, they’re scarcely unaware of the great seep of history that went before. .. We have no Mozart; no Einstein; no Galileo; no Gandhi. No Beatles, no Churchill, no Hawking, no Columbus. It just didn’t happen.
Utvecklingen går
baklänges
Jag funderar ofta på varför jag som var påläst och intresserad redan för tjugo år sedan, inte engagerade mig starkare i de här frågorna redan då – varför gick jag inte KTH i ren protest, varför var jag inte toksträng i löneförhandlingar eller argumenterade starkare mot de första silliconbrösten. Men i grungens tidevarv hade vi aldrig kunnat ana…
Jag funderar ofta på varför jag som var påläst och intresserad redan för tjugo år sedan, inte engagerade mig starkare i de här frågorna redan då – varför gick jag inte KTH i ren protest, varför var jag inte toksträng i löneförhandlingar eller argumenterade starkare mot de första silliconbrösten. Men i grungens tidevarv hade vi aldrig kunnat ana…
139:9
We all, naively, presume it is a problem of another age, and that things are getting better and better by the days. We don’t know what’s coming towards us – Nuts and Brazilians, Moira Stuart fired because she’s too old, and another decade and a half of unequal pay. In an era of PJ Harvey, we cannot imagine the Pussycat Dolls.
Jag har förhoppningar om de som är 20 idag. En
då mycket ung kollega förklarade för mig en gång att hon inte uppskattade när
chefen framåt åttatiden på kvällen kom in och ropade till den halvan där alla
killarna satt (utvecklarsidan) att hänga med ut och ta en öl utan att vända sig
till den andra sidan av lokalen där alla tjejerna (illustratörerna) satt.
Tjejer har idag redan vid mycket ung ålder koll på de otydliga olikheter som
omger dem och låter dem inte passera. De är uppfostrade till att kräva samma
chanser som alla andra.
Tjejer kan och vet ingenting om någonting
Något av det knepigaste med att vara kvinna är att det krävs ofantlig bevisläggning med statistik och grundliga underlag för att någon alls ska tro att hon kan och vet något. Män är alltid experter. De behöver bara uttala sig så lyssnar andra och svarar antingen med motargument eller håller med – men de kräver aldrig samma minutiösa förarbete för att det ska vara intressant att reflektera vidare. Många många gånger har jag inte varit betrodd att ha en aning om vad en ung tjej tänker på och vad hon vill göra. Det är större sannolikhet att en ung kille som just har börjat reflektera över feministiska frågor blir inkallad till en expertpanel, än en medelålders kvinna.
Något av det knepigaste med att vara kvinna är att det krävs ofantlig bevisläggning med statistik och grundliga underlag för att någon alls ska tro att hon kan och vet något. Män är alltid experter. De behöver bara uttala sig så lyssnar andra och svarar antingen med motargument eller håller med – men de kräver aldrig samma minutiösa förarbete för att det ska vara intressant att reflektera vidare. Många många gånger har jag inte varit betrodd att ha en aning om vad en ung tjej tänker på och vad hon vill göra. Det är större sannolikhet att en ung kille som just har börjat reflektera över feministiska frågor blir inkallad till en expertpanel, än en medelålders kvinna.
141:1
Halfway throught this speech, I am shouted down by a male editor, who dismisses everything I say out of hand, and concludes his argument with the statment. 'You wouldn’t know what it’s like to be a fat teenage girl, being shouted at in the street by areseholes'.
At the time, I am a fat teenage girl, being shouted at in the street by arseholes. I am rendered silent with astonishment that I am being lectured on a radical feminist youth movement by a middle-aged straight white man. It’s like he thinks he understands everything better than me – even me!’’
Män sätter agendan för hur en kvinna är
Jag har alltid undrat hur normal jag är och anstränger mig som ett djur för att framstå som och agera som jag bör och ska, jag vet att ingenting annat är accepterat. Jag har prövat. Jag
känner ofta heller inte alls igen mig i tjejerna på tv och på film. De älskar att
shoppa, måla naglarna och bryr sig otroligt mycket om glansen på sitt hår. Borde
kanske jag också göra det för att bli lite mer som alla andra?
141:21
'Fiction and film is full of these imaginary gay men and straight women, saying what straight men imagine we would say, and doing what straight men imagine we would do. Every gay I ever see has an ex-lover dying of AIDS. Fucking Philadelphia. I’ve started to think I should get an AIDS boy-friend, just to be normal.’
