Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta

Inte ens när jag var liten på sjuttiotalet var det en självklarhet att jag som tjej lärde mig att sticka, virka, brodera eller sy, men inte så långt innan det var sömnad sedan länge något feminint, något kvinnor var ämnade till. Textilen användes länge för att uppfostra flickor till att göra nytta och hålla sig stilla. De skulle alltid ha något i händerna. Alltid göra nytta. Det där sista sitter ändå rätt hårt i mig. Alltid göra nytta.

Brigitta Svensson och Louise Waldén har sammanställt Den feminina textilen – makt och mönster och låter i sista kapitlet Johanna Rosenqvist lyfta fram konstnärinnan Malin Arnell som erbjuder ett kit med en vit remsa och röd tråd för att brodera meningen ’Jag känner att jag behövs’... och signera den med det egna namnet.

Det är lite meningen med livet kanske? Jag känner att jag behövs... men hur mycket ska man behövas och hur ofta och för vem? Och kostar det och går arbetet under upphovsrättsliga principer? Vem äger nyttan man gör?  En man känner sig inte nyttig när han broderar... kanske när han snickrar, men alltid när han tjänar pengar. Jösses hur historien lever i oss.

Pernilla Rasmussen söker i Svenssons och Waldéns bok anledningen till att kvinnor över huvud tagit fick sy annat än heminredning och folkdräkt. Männen hade under skråhantverkets tid monopol på det betalda och professionella textila arbetet – (vävarna, pärlstickarna och skräddarna), men skräddarskrået var mindre luckrativt än andra skrån och det var för dyrt för att hålla lager och producera annat än på beställningar. Damskrädderiet tappade också status när modet förändrades och krävde mindre komplicerat skrädderi, medan männens jackor och rockar alltid var krävande sömnad. 1700-talets mode med komplicerade snörliv ersattes under 1800-talet med skurna längder i tunna bomullstyger anpassade att fungera i tropiska kollonier och damskrädderiet kunde därmed utföras av vilket kvinnofolk som helst. Franska romantiker hade definierat att kvinnor var lämpade att sy och det var bara det komplicerade skrädderiet som var avsett för män. 1790 var endast 3 av 114 registrerade skräddare damskräddare i Sverige och här öppnade sig snart en laglig inkomstkälla för sömmerskor, även stött av det ekononomiska kritiska läge som krävde att kvinnor hade rätt till egen försörjning.

Men det var i kvinnornas obetalda vardagsarbete som det textila blev en central del av en kultur och identitet. De broderade och vävda föremålen blev ofta kvar när annat nötts ut och slängts. I broderiet lämnade kvinnors arbete ett synligt avtryck, men helt osignerat. Avtrycket är just kulturellt, folkligt.

’Folket bestod inte av individer, utan var ett kollektiv ur vars djup –folkdjupet – dessa och andra företeelser frambringades.’

Om konsten ansågs skapad av en genialisk individ, sågs folkkonsten som ett uttryck för en kollektiv tradition. Anneli Palmsköld belyser detta i ett kapitel genom att visa hur vävda drätter och hängkläden som osignerade delar av inredningar inte har tilldelats något intresse för den ursprungliga vävaren , medan bonadsmålningar som ingått i samma inredning med tiden har betraktats som alster som har återfunnit sina signeringar.

’Genom att man såg dessa bilder som konstobjekt behandlades de som konst och  man utgick från att det fanns en skapande individ bakom verket. Textilierna har inte behandlats på samma sätt. Att måla har setts som ett uttryck för individens kreativitet, att väva som en del av en kollektivt uppburen tradition.’

En intressant aspekt i detta är att det trots de omfattande samlingar som finns idag är omöjligt att tolka om upphovskvinnorna när de vävde och broderade sina alster endast har fört vidare en gammal tradition med de mönster som fanns i bygden eller familjen, eller om de i kontext och sammansättning medvetet har brutit mot normer eller tagit egna kreativa inititiativ likt Karin Larsson.

Jag tolkar det som att intresset för den svenska Hemslöjden med sina föreningar uppstod och närdes både av nationalistiska strömningar och av en värdering av det genuina och personliga som i motsats till automatisering och slätstrukenhet. Insamlingen, katalogiseringen och bevarandet vid olika museer i landet har erbjudit annars obefintliga jobbmöjligheter för flera kvinnliga eldsjälar. Flera av dessa presenteras i ’Den feminina textilen’, men som vid alla intellektuella institutioner och gebit skymtar en ordentligt pretantiös och hierarkisk anda i det arbetet. I slutet av boken ställs också funderingen om den pretantionen är relevant i t ex formgivar- och konsnärskretsar. Det känns ibland som att det är vettigare att lägga energin på kampen utanför området än inom...   

’En betydelsefull del i kampen för en annan maktordning mellan könen är att erkänna och uppvärdera traditionellt feminina verksamhetsområden.’

Märta Måås-Fjetterström är kanske det enda namn bredvid Karin Larsson som står för sig självt i den svenska hantverkstraditionen för den normalintresserade. Hon anses vara konstnärinna. Det är antagligen tack vare att hon tog den gamla kunskapen och traditionen och gjorde egna mönster och skapelser med denna, men också att hon hävdade den. Hon signerade sina verk och ansåg själv att de hade verkshöjd. Det här bekämpades å det yttersta på Malmömagasinet där hon länge arbetade, där de menade att hon inkräktade på det ortstypiska folkets kultur. Det finns alltså strömningar som bestämt hävdar att hemslöjd inte kan vara konst och inte ha en upphöjd avsändare. För mig låter det rätt mycket som jantelag, eller så har man bara helt olika syn på feminism och hantverk.

Jag tyckte både syslöjd och träslöjd var lika roliga ämnen i skolan, men slutade helt att ägna mig åt sömnad och textil i tonåren. Det fanns roligare saker att göra. De senaste åren har jag fått upp en stor kärlek för syjuntan som format och behovet av det personliga hantverket i en tid då allt ser likadant ut. Det personliga, unika, hantverkade är värt stora pengar i vår massindustri. Jag avundas de som kan och ser dem överallt. På tåget plockar ett par kvinnor upp sina stickningar som om det vore det naturligaste i världen. På jobbet hittar jag en måntalig syjunta där tjejer från UR syr presenter till baby showers, virkar små små converseinspirerade sockor efter mönster och VD’ns högra hand syr klart den röda klänningen till företagsfesten. Men allra bäst blir det när någon är kreativ och skapar hantverkad konst – kombinerar det gamla med det nya. Traditioner kombinerade med det vi har nu är det som träffar mig hårdast i hjärtat, det är där jag är – i historien, i samtiden och i framtiden.

Jag tror att Susanna Bauer när hon beskriver sitt arbete, fångar något som många i hantarbetet kan relatera till.

– Jag gillar att ge tid till det oansenliga. Det som omger oss och ofta går oss obemärkt förbi. Att kunna uppmärksamma dessa obetydliga men mycket taktila material, genom en numera stor tillskansad kunskap om hur de fungerar, ger mig mycket.

Mer inspiration finns på t ex

Zickermans

RadicalCrossstitch 

MrXStitch

Cross Stitch Ninja

Context and feminism differs

Fortunately the surreal Dubai experience was balanced with real life of the same weight. There were eleven very real women telling us their very real stories. It was just as inspiring to discover how we were just alike, our meeting-points, as to be bewildered by the differences. As women, or even just ambitious social entrepreneurs, there are no discrepancies. The contexts are widely separated.

The Iranians rest in my mind with their listlessness. I felt they didn't have much hope for any changes and I'm not sure that they knew what changes they wanted. They seem to often rely upon medical and scientific proofs and it was clear that our countries don't present the same facts. In Sweden we believe homosexuality proven not to be a contaminating disease and women are not yet proved to be better fitted in sense of orientation than men.

Our participants confirmed a sense of that not much has changed after the revolution, but when digging a little deeper it turned out that she was now allowed to talk about what ever she wanted to talk about in public and people are performing and letting their messages out loudly on the streets. The remaining frustration is not to disrespect though. It requires lots of energy, dreams and high goals to succeed with the performance of this people - they have still far to go to reach the goals they were breaking the ice for.

The Palestinian girls could have been my Stockholm neighbours and yet they and their parents have been living in contingency for all of their lives. Revolutionized news can never touch them as they have never had a stable state. These entrepreneurs have huge will to make change and even though they found it hard to register a company targeting a good cause, they had found their own ways to deal with it - slow but concrete. Both them and the Jordanian girl had run into system problems with their projects when trying to create job opportunities for unprivileged women. Women who are not allowed to work in a house where there is a man present or carry the garbages outside the house are not easy to engage and when succeeding their salary goes directly to her husband anyway. But clearly the failures only create new ideas to move forward.

The Syrian was a chapter of her own - a woman in the middle of a revolution. Every piece of her and her story felt invaluable, and I am just happy that there are people like her. It's those who make changes come true. She had it in her finger tips. I feel certain that we will read about her and her friends in the history books in the future - that I've met a historic person.

We also met three outstanding Dubai located women volunteering for the Acumen Fund. They had all changed their banker careers in New York for the same in Dubai. I have never ever dreamt of beeing an investor but they made me envy their skills in making big money and investing them in huge long term beneficence projects around the world. I'd like to put them on tour inspiring all hungry economy students to become rich and beneficent.

I guess the only subject we never touched during these three days was feminism. Some of the projects in the group aim to spread women's rights to those who don't know them, and I'm sure we all had the same base in the Universal Declaration of Human Rights, but feminism is much more complex than that. While someone believes that wearing hijab is the only right way to live life even though she by that is forbidden to enter night clubs or even take a job, someone else believes that the color of pink by itself will turn girls to limited helpless souls. These are sensitive matters - true to one and false to another.

We had a engilded tea at the Emirates Palace hotel in Abu Dhabi after having been rejected to enter the night club due to wearing hijab. By respect for the religion they said - unsexy and conciously excludingly I suspect.

Soledad Pinero Misa och Malin Speace

Kenza sets the path

I'm so happy that, somewhat I almost feel pride over bloggers like Kenza show everyone that there are other ways than those already set by men. There are successful business ideas and roads to take and make that only girls believe in. The men with power or competing say it is impossible that there is any big money in not being educated and writing about unimportant stuff as fashion, fun and just being young. Important to who? Obviously it is important to lots of ignored people. 200000 SEK per month (20000 USD) just by ads is not that small money.

Internet has opened up a market where the consumer leads no matter what businessmen decide is great or not. I'm looking forward to a future where women who have gained the same power will be a part of the business analysis and will be part of a more diverse trade.

Kenza has now her name on shoes

Proof on her blog (in swedish)

Alice ännu mer i Underlandet

Var just och såg Alice i Underlandet med några små söta tjejer som sällskap. Visst var det en vacker film med figurer och scener man inte vill sluta titta på, men karaktärerna är ganska själslösa och försöket att ge den gamla helgalna sagan någon sorts förklaring och vett är faktiskt lite tråkig. Det som alltid har varit så galet med Alice i Underlandet, allt man inte fattar och som förblir utan förklaring, blir inte så kul när det anas lite förstånd någonstans.

Hattmakaren och den Röda drottningen är så klart estetiskt intressanta att se på, men det är bara Alice själv som ger filmen någonting av eget värde i form av historieberättande. Sällan har en så tunn och blek flicka så trovärdigt förvandlats till bästa drakdräparmaterialet - en ståtlig kvinnlig riddare i rustning som tidigare bara setts i Jean d'Arcs skepnad.


För mig som vuxen blev istället Tim Burtons nydanande feministiska affärskvinna Alice för långt från verkligheten för att kännas trovärdig (hur ofta på 1800-talet tror ni en just nekad svärfar erbjuder en flicka tjänst i handelsföretaget), men små tjejer som ännu är helt ovetande om denna verklighet får äntligen en varierad bild av vad som kan hända en söt tjej som ramlar ner i ett hål i marken. Välbehövt!

Recensioner av filmen på Rotten Tomatoes är hälften positiva, hälften negativa. Filmen är en egentligen en renodlad barnfilm, helt utan spänning, känslor eller komplexitet och har hittills dragit in 319M $. Hoppas det är riktigt många unga tjejer och killar som har fått vidga sin bild av vem som räddar riket och hur man lever lycklig i alla sina dagar.

Barbie is a fake, pink is not

Some seem to say that Barbie and pink is pretty much the same, and it striked me that what if it is Barbie who so completely degraded the color of pink in so many minds. Barbie is known to be a toy for little silly girls only and maybe the color has gone the same way in their affinity?

The color of pink was first recorded in the late 17th century and is the color of the dawn, of rosy flowers and of blossom cheeks. These nouns associate further to youth, freshness and naivety. With this in mind it feels even strange that pink not long ago was a masculine color.

I just learned that less than 100 years ago pink was assigned to gender for the first time, and by then to men as deriving from the red. The blue had been a female color for a long time, associating to melancholy and dreams. It was first in the 40s that it turned the other way around and little girls started to get dressed all in pink.

Well, Barbie was launched in 1959, and the early dolls were not packaged in all hysteric pink plastic boxes, so at least it wasn't her making pink to a girly color. The overwhelming pink color must have been added by time according to sales successes and today Barbie is more pink than ever. The more Barbie presents an unattainable dream of perfect girlyness, the more parents seem to think that the doll is appropriate for their daughters. Of course they are right, only that it’s not preparing the girls for the upcoming future where they will have to learn that everything girly is worth, if not nothing, so not so much. Barbie has been criticized for many more ideals, but I stay with the color and the fake here.

Pink has gained status the past 5 years or so. The romantic fresh pink has maybe never left the upper class cleaned look, but the stinging version was considered vulgar and tacky for a couple of decades.

The first gender revolution was in the 70s with an attempt to not let the colors determine who you are. I guess women felt denied and the following 80s was ruled by power women using the pink color to state that there is nothing wrong being a tough girl.

Again there was a contra revolution in the 90s where the grunge fashion was extremely gender neutral, followed by another contra revolution of very strict black. Again girls grew a new believe in their interests of femininity resulting in expressing their desire for pink. This time the commercial forces are strong and enhances all group selected attributes for mass sales.

What’s next? Up til now the need of pink seems to reappear everytime it disappears. Women want to express that they are women and that it's just as much worth as being man. As for right now more parents than me want their girls to know that they are aloud to be the girls they are with the interests they have. We don’t want to prepossess them to just want to be a specific kind of girl with a specific set of interests, and that’s what we are worried about when it comes to the pink color.

I love pink, and I think we can use it to attract girls to do things they wouldn't dare to try if they weren't safe to be welcome, but I don’t want it to be loaded with values as naivety, youth, stupidity or tackyness as Barbie has made it to be with help of a fake smile, a fake body and fake future. To me it is actually Barbie who adds the dilemma to the color.