Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta

Inte ens när jag var liten på sjuttiotalet var det en självklarhet att jag som tjej lärde mig att sticka, virka, brodera eller sy, men inte så långt innan det var sömnad sedan länge något feminint, något kvinnor var ämnade till. Textilen användes länge för att uppfostra flickor till att göra nytta och hålla sig stilla. De skulle alltid ha något i händerna. Alltid göra nytta. Det där sista sitter ändå rätt hårt i mig. Alltid göra nytta.

Brigitta Svensson och Louise Waldén har sammanställt Den feminina textilen – makt och mönster och låter i sista kapitlet Johanna Rosenqvist lyfta fram konstnärinnan Malin Arnell som erbjuder ett kit med en vit remsa och röd tråd för att brodera meningen ’Jag känner att jag behövs’... och signera den med det egna namnet.

Det är lite meningen med livet kanske? Jag känner att jag behövs... men hur mycket ska man behövas och hur ofta och för vem? Och kostar det och går arbetet under upphovsrättsliga principer? Vem äger nyttan man gör?  En man känner sig inte nyttig när han broderar... kanske när han snickrar, men alltid när han tjänar pengar. Jösses hur historien lever i oss.

Pernilla Rasmussen söker i Svenssons och Waldéns bok anledningen till att kvinnor över huvud tagit fick sy annat än heminredning och folkdräkt. Männen hade under skråhantverkets tid monopol på det betalda och professionella textila arbetet – (vävarna, pärlstickarna och skräddarna), men skräddarskrået var mindre luckrativt än andra skrån och det var för dyrt för att hålla lager och producera annat än på beställningar. Damskrädderiet tappade också status när modet förändrades och krävde mindre komplicerat skrädderi, medan männens jackor och rockar alltid var krävande sömnad. 1700-talets mode med komplicerade snörliv ersattes under 1800-talet med skurna längder i tunna bomullstyger anpassade att fungera i tropiska kollonier och damskrädderiet kunde därmed utföras av vilket kvinnofolk som helst. Franska romantiker hade definierat att kvinnor var lämpade att sy och det var bara det komplicerade skrädderiet som var avsett för män. 1790 var endast 3 av 114 registrerade skräddare damskräddare i Sverige och här öppnade sig snart en laglig inkomstkälla för sömmerskor, även stött av det ekononomiska kritiska läge som krävde att kvinnor hade rätt till egen försörjning.

Men det var i kvinnornas obetalda vardagsarbete som det textila blev en central del av en kultur och identitet. De broderade och vävda föremålen blev ofta kvar när annat nötts ut och slängts. I broderiet lämnade kvinnors arbete ett synligt avtryck, men helt osignerat. Avtrycket är just kulturellt, folkligt.

’Folket bestod inte av individer, utan var ett kollektiv ur vars djup –folkdjupet – dessa och andra företeelser frambringades.’

Om konsten ansågs skapad av en genialisk individ, sågs folkkonsten som ett uttryck för en kollektiv tradition. Anneli Palmsköld belyser detta i ett kapitel genom att visa hur vävda drätter och hängkläden som osignerade delar av inredningar inte har tilldelats något intresse för den ursprungliga vävaren , medan bonadsmålningar som ingått i samma inredning med tiden har betraktats som alster som har återfunnit sina signeringar.

’Genom att man såg dessa bilder som konstobjekt behandlades de som konst och  man utgick från att det fanns en skapande individ bakom verket. Textilierna har inte behandlats på samma sätt. Att måla har setts som ett uttryck för individens kreativitet, att väva som en del av en kollektivt uppburen tradition.’

En intressant aspekt i detta är att det trots de omfattande samlingar som finns idag är omöjligt att tolka om upphovskvinnorna när de vävde och broderade sina alster endast har fört vidare en gammal tradition med de mönster som fanns i bygden eller familjen, eller om de i kontext och sammansättning medvetet har brutit mot normer eller tagit egna kreativa inititiativ likt Karin Larsson.

Jag tolkar det som att intresset för den svenska Hemslöjden med sina föreningar uppstod och närdes både av nationalistiska strömningar och av en värdering av det genuina och personliga som i motsats till automatisering och slätstrukenhet. Insamlingen, katalogiseringen och bevarandet vid olika museer i landet har erbjudit annars obefintliga jobbmöjligheter för flera kvinnliga eldsjälar. Flera av dessa presenteras i ’Den feminina textilen’, men som vid alla intellektuella institutioner och gebit skymtar en ordentligt pretantiös och hierarkisk anda i det arbetet. I slutet av boken ställs också funderingen om den pretantionen är relevant i t ex formgivar- och konsnärskretsar. Det känns ibland som att det är vettigare att lägga energin på kampen utanför området än inom...   

’En betydelsefull del i kampen för en annan maktordning mellan könen är att erkänna och uppvärdera traditionellt feminina verksamhetsområden.’

Märta Måås-Fjetterström är kanske det enda namn bredvid Karin Larsson som står för sig självt i den svenska hantverkstraditionen för den normalintresserade. Hon anses vara konstnärinna. Det är antagligen tack vare att hon tog den gamla kunskapen och traditionen och gjorde egna mönster och skapelser med denna, men också att hon hävdade den. Hon signerade sina verk och ansåg själv att de hade verkshöjd. Det här bekämpades å det yttersta på Malmömagasinet där hon länge arbetade, där de menade att hon inkräktade på det ortstypiska folkets kultur. Det finns alltså strömningar som bestämt hävdar att hemslöjd inte kan vara konst och inte ha en upphöjd avsändare. För mig låter det rätt mycket som jantelag, eller så har man bara helt olika syn på feminism och hantverk.

Jag tyckte både syslöjd och träslöjd var lika roliga ämnen i skolan, men slutade helt att ägna mig åt sömnad och textil i tonåren. Det fanns roligare saker att göra. De senaste åren har jag fått upp en stor kärlek för syjuntan som format och behovet av det personliga hantverket i en tid då allt ser likadant ut. Det personliga, unika, hantverkade är värt stora pengar i vår massindustri. Jag avundas de som kan och ser dem överallt. På tåget plockar ett par kvinnor upp sina stickningar som om det vore det naturligaste i världen. På jobbet hittar jag en måntalig syjunta där tjejer från UR syr presenter till baby showers, virkar små små converseinspirerade sockor efter mönster och VD’ns högra hand syr klart den röda klänningen till företagsfesten. Men allra bäst blir det när någon är kreativ och skapar hantverkad konst – kombinerar det gamla med det nya. Traditioner kombinerade med det vi har nu är det som träffar mig hårdast i hjärtat, det är där jag är – i historien, i samtiden och i framtiden.

Jag tror att Susanna Bauer när hon beskriver sitt arbete, fångar något som många i hantarbetet kan relatera till.

– Jag gillar att ge tid till det oansenliga. Det som omger oss och ofta går oss obemärkt förbi. Att kunna uppmärksamma dessa obetydliga men mycket taktila material, genom en numera stor tillskansad kunskap om hur de fungerar, ger mig mycket.

Mer inspiration finns på t ex

Zickermans

RadicalCrossstitch 

MrXStitch

Cross Stitch Ninja

Mormor var nog ingen riktig tant ändå

Äntligen har någon skrivit boken jag har längtat efter! Den jag så gärna hade velat skriva själv. Nu är det Fatima Bremmer som har gjort det istället och den heter De sista tanterna, från husmor till modeikon. Hon går så fint igenom den äkta tantens genuina attribut ett efter ett med hjälp av vackra personporträtt av en snart utdöd generation kvinnor. Attrituben är kläderna, köket, jävlaranammat, håret, familjen, fritiden och tingen. Hon vänder bilden av tanten som martyr, gnällig, rynkig och bitter till ärlig, stabil och trygg.

Men även om jag känner oerhört varmt för den stiliga tant som beskrivs tycker jag ändå att den bittra och gnälliga tanten kunde ha fått ett litet litet utrymme också. Tanten som inte kunde skapa egen styrka i samhällets struktur utan istället dukade under för den.

På mormors begravning blev jag nästan illa berörd av prästens ansträngning att måla upp den döda kvinna hon aldrig hade träffat som något storartat. Den mormor jag kände ville minst av allt framstå som storartad. Hon ville inte synas alls. Prästen hade i ett samtal med min mamma, mormors enda barn, fått några snuttar ur ett nittiotvå år långt liv. Jag kan tro att min 70-åriga mamma inte kunde komma på några fantastiska milstolpar utan kort och torrt fumlade efter något som prästen kunde nämna i sin slutplädering. Mormor var ingen tankesfull storyteller, än mindre min mamma.

När prästen högdraget försökte återberätta de korta snuttarna med en kärleksfull ton blev det hela nästan hånfullt. Mamma tyckte det var pinsamt, hon har få kärleksfulla minnen, om några, och det var tur att morfars hörsel var så illa att han inte hörde orden, menade hon.

Mormor bara var. Hon existerade helt opretentiöst, livrädd för att synas eller ta från någon, bara fanns utan någon som helst tanke och reflektion, i en värld som var uppbyggd endast av henne själv ständigt utsatt av omvärldens blickar. Kvävande blickar. Dömande blickar. Till intet görande blickar. Mormor var centrum i sitt universum och ändå livrädd för att vara det.

Idag är vi istället en liten del i ett komplext samhälle där många olika individer ska samsas på en liten yta. I det tar vi för oss och försöker styra vår egen lilla yta utifrån vårt och andras bästa. Vi vill ha en mening med livet, hinna åstadkomma saker, hitta kärleken och helst lyckas stå utanför alla tänkbara sorger. Vi vill och vill och vill. Jag tror mormor slutade vilja någonting på 40-talet.

Det är så mycket som är så spännande med mormors generation. Den som Fatima Bremmer definierar som tanterna. De sista individerna som inte hade någon tonårsrevolution, utan som blev vuxna samma dag som de konfirmerade sig. De som föddes under första världskrigets tunga år, som sprang barfota merparten av året och som hann gå på café med väninnor, innan andra världskriget bröt ut. Då var mormor tjugo år. Hon födde sitt första och enda barn utomäktenskapligt. Vilken skam - det nämnde hon aldrig för någon, men min mamma minns det och berättade tidigt om det. Det har satt spår även i hennes liv. (jösses om hon ser mig skriva detta offentligt nu!!!)

Innan graviditeten vet jag att mormor hade hunnit med minst en cykelsemester med sin två år yngre framtida man. Jag har otroligt svårt att se min mormor cykla från Motala till Rättvik och tillbaka, men hon var också ung och stark en gång. Därefter måste morfar ha varit borta för det mesta. Han tog värvning som telegrafist i flottan och letade ubåtar i Östersjön under andra världskriget och längre än så. Familjen var inhyst i ett par av de små små stugorna utmed huvudvägen genom Ljugarn. Morfar tog körkort med hjälp av öns enda bil. Han fick starta, backa och köra framåt en tio meter. Det körkortet körde han med tills han var över nittio. hoppas mamma har behållit hans gamla telegraf, den är ett roligt och fint minne från honom.

Som nyinflyttad hemmafru med nyfödd bebis i stuga med vedspis, brunn, dass och stearinljus kan livet inte ha varit så kul, fast det var det väl inte för någon under kriget och somrarna var fina som de är på Gotland. Det finns många foton på mina pepparkaksbruna morföräldrar uppflugna på raukar. Morfar hade många spännande, dråpliga, intressanta anekdoter från fartyget och ubåtsjakterna att berätta. Någon gång letade han fram gamla sparade ransoneringskuponger ur gömmorna och när Internet kom på nittiotalet var han rätt nyfiken till att börja med. Mamma har sagt att mormor jobbade extra som sömmerska och det var kanske redan där på Gotland.

Efter kriget övergick telegrafisternas tjänster till FRA och familjen flyttade till Stockholm, eller snarare till 50-talets nybyggen i Rågsved - alla tre i en etta. Mormor har aldrig sagt ett ljud om Rågsved. Där kanske mamma fick bli tonåring på egen hand tänker jag. Mormors mor i Motala finns alltid med i mammas berättelser som ett härligt sommartillhåll, men min bild är att mormor och morfar genom alla tider gärna klädde upp sig och gick på fest och att mormor inte var varken kärleksfull eller munter resten av tiden. En sådan festkväll finns obarmhärtigt inpräntat i familjen sedan morfar i ilska över sin femåriga dotters dåliga uppförande slängde igen en dörr för att klippa av hennes långfinger. Av är det. Och det var lite tragiskt för det blev i deras ögon ytterligare ett förfulande attribut. Min mamma har alltid fått veta att hon har haft oturen att ärva det sämsta av båda sina föräldrar - mormors gräsliga örsnibbar, fasters bleka skinn och därpå ett avhugget finger.

Någonstans där i Rågsved kanske mormor la ner sitt livs ambitioner. Hon trodde inte på Gud, hon tyckte inte om att sy, baka eller laga mat, hon tyckte inte om barn och hon hade ingen jävlaranamma - allt det var tidens måttstockar för en hemmafru. Ett perfekt hem, en stor familj att göra allt för, och om man hade något större kall - eller jävlaranamma - var välgörenhetsinsamlingar den väg som fanns att ta. Det är inget fel på det, men det är en snäv väg. Mormor flydde folk så gott hon kunde de sista fyrtio åren av sitt liv. Vid femtio blev hon gammal på riktigt upplevde hon. Gammal och ful. För ful för att visa sig bland folk. Ingen utom barn och barnbarn tilläts komma innanför hennes dörr i vissheten om att det inte dög - att det inte var nog städat.

Precis som en av tanterna i Fatimas bok beskriver berättade mormor en gång om att hon nu fick egna pengar. Pensionen innebar att hon för första gången fick en egen liten summa att ta ut. Alla pengar hon hade hållit i dittills hade gått till mat och kläder. Inte en enda gång hade hon kunnat välja själv vad familjen skulle kunna behöva utöver detta. Det var med skräckblandad förtjusning som hon varje gång jag kom på besök undrade 'inte kan du väl ha köpt den där jackan på myrornas?'. Att handla andras gamla kläder var fruktansvärt fattigt men det blev ju ändå billigt, så syntes det inte kanske det ändå var en god ide...

Det är detta som alltid har varit ett mysterium. Både mormor och morfar såg världen omkring förändras med familjebilar, varmvatten i kranen, dusch och toalett i lägenhet, tvättmaskiner, symaskiner, mobiltelefoner, mikrovågsugnar och färgtv och ändå ändrades deras världsbild inte alls. De levde hela livet som om det vore 1947. Åt samma grönsakssoppa, köpte ingenting utöver ransonen, lärde inte känna nya vänner och behöll samma ordning i familjen trots att barn och barnbarn tjänade sina egna pengar. Varför tog inte mormor ett jobb? Fick hon inte? Nedvärderade det morfar? Såg det inte fint ut utåt? Vågade hon inte? Orkade hon inte? Eller visste hon inte hur hon skulle utbilda sig? Eller ville hon inte utbilda sig och återigen nedvärdera morfar?

Men så kommer jag på hur mycket mormor trots allt bröt sig fri från det äkta tantidealet och blir lite stolt ändå. Hon la inte sitt hår, hon bar byxor och tröja istället för förkläden och korsetter, hon gick aldrig på kafferep där det ändå bara satt en massa gaggiga tanter och hon la inte all sin tid på barn och barnbarn. Hon kände hårt tryck på att hon borde göra allt detta, men valde att inte göra det. Det finns så många trevliga historier om vad morfar har gjort men inte en enda om mormor. Undrar vem hon hade varit i en annan tid?

Ps. Hennes enda tantattribut var hennes samlade tingestar. Kanske tingestarna är mer mänskliga minnen och tidens souvenirer än ett tantattribut.

De Andra - Onormala - Obegränsade

Jag läser Kvinnor män och alla andra av Jens Rydström och David Tjeder. Inget nytt under himlen, men det tål att påminna sig själv om detta emellanåt.

De maktägande skapar de andra och beskriver och definierar dem som avvikande för att skapa den normalitet som omsluter dem själva och gör deras livsval självklara och naturliga. De Andra reduceras till sin annorlundahet, så att en kvinna bara är kön, en homosexuell bara sexualitet, en invandrare bara etnicitet och en person i rullstol reduceras till sin funktionsnedsättning.

Jag har aldrig velat vara normal. Normalt är begränsat. Normala normaliserar.

Åhlens goes Polyvore

Polyvore har funnits i kanske 3 år. De började lite hemligt, men liksom klippdockor på nätet var renodlad klipp och klistra moodboards inget som fanns sedan tidigare, men som tjejer alltid gör - och visar resultatet för andra. När man är klar vill man att någon ska säga 'Snyggt!'. Alla länkar som skapades till sidan i varje scraps ger också bra sökträffsranking. Trafikkurvan ökade megasnabbt.

Från början undrade man om de hade samarbeten med alla produktleverantörer vars varor dök upp när man skulle sätta ihop en scrapsida. Senare antog man att varumärkena var glada över den trafik och merförsäljning alla länkar från scrapsen erbjöd. Ännu senare förstod man att nu har nog varumärkena börjat betala för att finnas med i utbudet istället.

Slutligen kom någon på det. Någon med ett enormt och varierat utbud. Någon som ändå fotograferar hela utbudet för kataloger och webb. Någon som förstår hur kul det är att sätta ihop sina egna heminredningsmoodboards. Åhlens har precis releasat en Polyvore med det tråkiga namnet Stilverkstan.

Det är ju hisklans tråkigt att man inte kan köpa varorna direkt på nätet, när man ser dem och så finns det ett par funktioner som måste förbättras - lägga framför och bakom t ex, och embedd till blogg, men annars har de gjort ett fint jobb. Jag känner mig lite avundsjuk, hade velat vara med.

Lace and Purple - Women's only

Lace is something of the most feminine you can wear. You see a ruffled shirt sometimes on some guy trying out the leather rokoko rock style, but a sheer layer of white lace is very rare to spot.

Also the colors of purple and purpur are often reserved for women. Especially in soft materials. As well as the overall - in soft materials, and knickers or bloomers.

Until 200 years ago the fashion was different. Men posed in lace and purpur to show off their financial grandeur. Purpur was the most expensive color to produce, gathered en masse from small shells and lace the most expensive fabrics. The men were just as much as the women porters of these signals of wealth.

With the industrial revolution wealth came with work and men started to wear more practical and dull suits, while their women got the one and single task to still represent the status of the couple with expensive and fantastic outfits. The women became the beautyful, the jewellery great to look at.


At the same time Darwinists concluded that men and women had different purposes, they were different and it got important to show those differencies by all powers. So the purple, still worn by women became the color of the weak, of fragility close associated with trembeling flowers. The lace became as female as can be, and the blommers are only seen as women's underwear ever since.

There was an attempt in the 70s to brake these associations, but I believe it only made them stronger. Will we ever see them on men again? Do we want to?

Female Role Models needed

I need women showing me their achievements. They inspire me. They show me how much courage, effort and patience I need. They tell me what I can expect so that I don't get disappointed but is armoured and prepared for the struggle I need to put up, but also that it is worth it.

The current image of who is born to do what is slowly changing in all different part of the world and women and ethnic minorities are gaining more and more equal value to the white and to the man. Many people don't know this - how big the small difference still are, but they effect me and my life every day.

Women have put their marks in the history writing, and sometimes they should have, but someone else was rewarded in their place, or they were ignored as unimportant in a male context.

Please, let me know any woman you feel has her rightful place in history, or any woman you think is missing!

You are never alone
How did Lady Lovelace talk?
Be the Cook for the Best Product
Barbie is fake, Pink is not
Alice ännu mer i underlandet
A good start of 100 most important women through times, by Shelby Ellery