Var just och såg Alice i Underlandet med några små söta tjejer som sällskap. Visst var det en vacker film med figurer och scener man inte vill sluta titta på, men karaktärerna är ganska själslösa och försöket att ge den gamla helgalna sagan någon sorts förklaring och vett är faktiskt lite tråkig. Det som alltid har varit så galet med Alice i Underlandet, allt man inte fattar och som förblir utan förklaring, blir inte så kul när det anas lite förstånd någonstans.
Hattmakaren och den Röda drottningen är så klart estetiskt intressanta att se på, men det är bara Alice själv som ger filmen någonting av eget värde i form av historieberättande. Sällan har en så tunn och blek flicka så trovärdigt förvandlats till bästa drakdräparmaterialet - en ståtlig kvinnlig riddare i rustning som tidigare bara setts i Jean d'Arcs skepnad.
För mig som vuxen blev istället Tim Burtons nydanande feministiska affärskvinna Alice för långt från verkligheten för att kännas trovärdig (hur ofta på 1800-talet tror ni en just nekad svärfar erbjuder en flicka tjänst i handelsföretaget), men små tjejer som ännu är helt ovetande om denna verklighet får äntligen en varierad bild av vad som kan hända en söt tjej som ramlar ner i ett hål i marken. Välbehövt!
Recensioner av filmen på Rotten Tomatoes är hälften positiva, hälften negativa. Filmen är en egentligen en renodlad barnfilm, helt utan spänning, känslor eller komplexitet och har hittills dragit in 319M $. Hoppas det är riktigt många unga tjejer och killar som har fått vidga sin bild av vem som räddar riket och hur man lever lycklig i alla sina dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar