Men även om jag känner oerhört varmt för den stiliga tant som beskrivs tycker jag ändå att den bittra och gnälliga tanten kunde ha fått ett litet litet utrymme också. Tanten som inte kunde skapa egen styrka i samhällets struktur utan istället dukade under för den.
När prästen högdraget försökte återberätta de korta snuttarna med en kärleksfull ton blev det hela nästan hånfullt. Mamma tyckte det var pinsamt, hon har få kärleksfulla minnen, om några, och det var tur att morfars hörsel var så illa att han inte hörde orden, menade hon.
Mormor bara var. Hon existerade helt opretentiöst, livrädd för att synas eller ta från någon, bara fanns utan någon som helst tanke och reflektion, i en värld som var uppbyggd endast av henne själv ständigt utsatt av omvärldens blickar. Kvävande blickar. Dömande blickar. Till intet görande blickar. Mormor var centrum i sitt universum och ändå livrädd för att vara det.
Idag är vi istället en liten del i ett komplext samhälle där många olika individer ska samsas på en liten yta. I det tar vi för oss och försöker styra vår egen lilla yta utifrån vårt och andras bästa. Vi vill ha en mening med livet, hinna åstadkomma saker, hitta kärleken och helst lyckas stå utanför alla tänkbara sorger. Vi vill och vill och vill. Jag tror mormor slutade vilja någonting på 40-talet.
Det är så mycket som är så spännande med mormors generation. Den som Fatima Bremmer definierar som tanterna. De sista individerna som inte hade någon tonårsrevolution, utan som blev vuxna samma dag som de konfirmerade sig. De som föddes under första världskrigets tunga år, som sprang barfota merparten av året och som hann gå på café med väninnor, innan andra världskriget bröt ut. Då var mormor tjugo år. Hon födde sitt första och enda barn utomäktenskapligt. Vilken skam - det nämnde hon aldrig för någon, men min mamma minns det och berättade tidigt om det. Det har satt spår även i hennes liv. (jösses om hon ser mig skriva detta offentligt nu!!!)
Innan graviditeten vet jag att mormor hade hunnit med minst en cykelsemester med sin två år yngre framtida man. Jag har otroligt svårt att se min mormor cykla från Motala till Rättvik och tillbaka, men hon var också ung och stark en gång. Därefter måste morfar ha varit borta för det mesta. Han tog värvning som telegrafist i flottan och letade ubåtar i Östersjön under andra världskriget och längre än så. Familjen var inhyst i ett par av de små små stugorna utmed huvudvägen genom Ljugarn. Morfar tog körkort med hjälp av öns enda bil. Han fick starta, backa och köra framåt en tio meter. Det körkortet körde han med tills han var över nittio. hoppas mamma har behållit hans gamla telegraf, den är ett roligt och fint minne från honom.
Som nyinflyttad hemmafru med nyfödd bebis i stuga med vedspis, brunn, dass och stearinljus kan livet inte ha varit så kul, fast det var det väl inte för någon under kriget och somrarna var fina som de är på Gotland. Det finns många foton på mina pepparkaksbruna morföräldrar uppflugna på raukar. Morfar hade många spännande, dråpliga, intressanta anekdoter från fartyget och ubåtsjakterna att berätta. Någon gång letade han fram gamla sparade ransoneringskuponger ur gömmorna och när Internet kom på nittiotalet var han rätt nyfiken till att börja med. Mamma har sagt att mormor jobbade extra som sömmerska och det var kanske redan där på Gotland.
Efter kriget övergick telegrafisternas tjänster till FRA och familjen flyttade till Stockholm, eller snarare till 50-talets nybyggen i Rågsved - alla tre i en etta. Mormor har aldrig sagt ett ljud om Rågsved. Där kanske mamma fick bli tonåring på egen hand tänker jag. Mormors mor i Motala finns alltid med i mammas berättelser som ett härligt sommartillhåll, men min bild är att mormor och morfar genom alla tider gärna klädde upp sig och gick på fest och att mormor inte var varken kärleksfull eller munter resten av tiden. En sådan festkväll finns obarmhärtigt inpräntat i familjen sedan morfar i ilska över sin femåriga dotters dåliga uppförande slängde igen en dörr för att klippa av hennes långfinger. Av är det. Och det var lite tragiskt för det blev i deras ögon ytterligare ett förfulande attribut. Min mamma har alltid fått veta att hon har haft oturen att ärva det sämsta av båda sina föräldrar - mormors gräsliga örsnibbar, fasters bleka skinn och därpå ett avhugget finger.
Någonstans där i Rågsved kanske mormor la ner sitt livs ambitioner. Hon trodde inte på Gud, hon tyckte inte om att sy, baka eller laga mat, hon tyckte inte om barn och hon hade ingen jävlaranamma - allt det var tidens måttstockar för en hemmafru. Ett perfekt hem, en stor familj att göra allt för, och om man hade något större kall - eller jävlaranamma - var välgörenhetsinsamlingar den väg som fanns att ta. Det är inget fel på det, men det är en snäv väg. Mormor flydde folk så gott hon kunde de sista fyrtio åren av sitt liv. Vid femtio blev hon gammal på riktigt upplevde hon. Gammal och ful. För ful för att visa sig bland folk. Ingen utom barn och barnbarn tilläts komma innanför hennes dörr i vissheten om att det inte dög - att det inte var nog städat.
Precis som en av tanterna i Fatimas bok beskriver berättade mormor en gång om att hon nu fick egna pengar. Pensionen innebar att hon för första gången fick en egen liten summa att ta ut. Alla pengar hon hade hållit i dittills hade gått till mat och kläder. Inte en enda gång hade hon kunnat välja själv vad familjen skulle kunna behöva utöver detta. Det var med skräckblandad förtjusning som hon varje gång jag kom på besök undrade 'inte kan du väl ha köpt den där jackan på myrornas?'. Att handla andras gamla kläder var fruktansvärt fattigt men det blev ju ändå billigt, så syntes det inte kanske det ändå var en god ide...
Det är detta som alltid har varit ett mysterium. Både mormor och morfar såg världen omkring förändras med familjebilar, varmvatten i kranen, dusch och toalett i lägenhet, tvättmaskiner, symaskiner, mobiltelefoner, mikrovågsugnar och färgtv och ändå ändrades deras världsbild inte alls. De levde hela livet som om det vore 1947. Åt samma grönsakssoppa, köpte ingenting utöver ransonen, lärde inte känna nya vänner och behöll samma ordning i familjen trots att barn och barnbarn tjänade sina egna pengar. Varför tog inte mormor ett jobb? Fick hon inte? Nedvärderade det morfar? Såg det inte fint ut utåt? Vågade hon inte? Orkade hon inte? Eller visste hon inte hur hon skulle utbilda sig? Eller ville hon inte utbilda sig och återigen nedvärdera morfar?
Men så kommer jag på hur mycket mormor trots allt bröt sig fri från det äkta tantidealet och blir lite stolt ändå. Hon la inte sitt hår, hon bar byxor och tröja istället för förkläden och korsetter, hon gick aldrig på kafferep där det ändå bara satt en massa gaggiga tanter och hon la inte all sin tid på barn och barnbarn. Hon kände hårt tryck på att hon borde göra allt detta, men valde att inte göra det. Det finns så många trevliga historier om vad morfar har gjort men inte en enda om mormor. Undrar vem hon hade varit i en annan tid?
Ps. Hennes enda tantattribut var hennes samlade tingestar. Kanske tingestarna är mer mänskliga minnen och tidens souvenirer än ett tantattribut.
