Feminismen en långdragen kamp

Det är uppiggande att nästan varje dag nu få se att inte bara kvinnor, utan även män belyser de otydliga och gömda vardagsfällorna där vi framställs stereotypiskt och normaliserat på det sätt som när den samhällsstruktur vi lever i så att den kan fortleva. Hur feministisk man än må vara är det ändå lätt att trilla dit. Min egen sexåriga dotter avslöjade mig omedvetet för några år sedan när vi åkte förbi IKEA och jag berättade för henne att det var en av världens rikaste män som var svensk och ägare att företaget.
- Varför män? frågade hon spontant.
- Vaddå menar du, han är en av världens rikaste män.
- Varför är topplistan bara män?
Hädanefter pratar vi om världens rikaste människor istället.

Men så blir jag lite matt. För den här kampen har först så många gånger förut. Det slog mig på riktigt för första gången för några år sedan när jag läste Kvinnoprofiler av Gundhild Kyle och Eva von Krusenstjerna, hur många kvinnor som har fört den här striden för att få friheten att göra det de har trott på. 

Mary Wollstonecraft
’Femton år gammal beslöt jag mig för att aldrig gifta mig av ekonomiska skäl och att aldrig tåla ett liv i beroende’

Mördaren eller helgonet Charlotte Corday, Christine de Pizan, Olympe de Gouges som författade Förklaring om kvinnornas och medborgarinnans rättigheter på 1700-talet. Fredrika Bremer, Sophie Adlersparre, blåstrumpan Flora Tristan, Louise Aston som ämnade befria kvinnorna även om det skulle kosta hennes livet, Louise Otto som värvade medborgarinnor för frihetens rike, den amerikanska kvinnliga rösträttens Elisabeth Cady Stant, Matilda Joslyn Gage och Susan B Anthony, Sofie Sager som vann ett våldtäktsmål i mitten av 1800-talet. Revolutionären Louise Michel, terroristen Sofia Perovskaja, Josephine Butler som definierade prostitutionen som resultatet av mäns totala ekonomiska makt vid sekelskiftet. Suffragetterna Pankhurst, Henriette Goldschmidt, Auguste Schmidt, internationella kvinnodagens Clara Zetkin, den första kvinnliga läkaren Elizabeth Blackwell, demokraten och feministen Frida Stéenhoff, äventyrerskan och politikern Gertrude Bell, Coco Chanel, piloten Amelia Earhart, Agnes von Krusenstjerna, svenska rösträttens Anna Sterky och den till slut helt förtryckta Alexandra Kollontaj i början av 1900-talet. Simone de Beauvoir, Dorothy Parker, Käthe Kollwits, Maria Grollmuss, Liselotte Herrmann och Elfriede Scholz under mellankrigstiden och Alva Myrdal. Och på det alla 70-talets feminister. Och så förstås alla kvinnor utanför västvärlden. Och så alla de som det aldrig har skrivits ett ord om, och många fler som det har skrivits om.

 

Och här är vi än och tar ny kraft ännu en gång och tycker nu så gott som unisont att det är helt fel att kvinnor inte vågar gå utomhus på kvällarna, att män passar på att våldta kvinnor medan de är ute och gör egyptisk revolution, att kvinnomisshandeln ökar och att kvinnor inte har samma utrymmen för karriär och går ner på deltid för att ta hand om familj och hem. Och ändå är det så. Det går långsamt framåt och ibland lite bakåt. 

Livet efter 40

Alla frågar - hur känns det? Under gårdagen fick jag verkligen känna efter flera gånger för att kunna ge ett inte alltför meningslöst svar. Det hade varit lätt att säga att man ju börjar bli gammal nu, eller att det är lite ångestfyllt bara så där i förbifarten, men eftersom det nu inte alls känns så vore det lite fånigt. Och 'Det känns bra' svarar ju inte heller egentligen på frågan. En vän berättade att hon hade drabbats av dödsångest under sitt fyrtionde år, en stark rädsla för att dö.

Jag känner mig rånöjd. Jag har mycket mer pengar än jag vill ha, fler vänner än jag hinner träffa, ett överflöd av kärlek från barn och man, är grym på mitt jobb och får tillfället gång på gång att dela kunskap med andra, jag har till fullo uppfyllt mitt mål att skapa en plats för tjejer på Internet och får äntligen sova hela nätter ibland. Jag har det så fruktansvärt bra. (Ok då, det är skittrist att skotta uppfarten vecka efter vecka efter vecka, vinter efter vinter...)

Finns det något att se fram emot då - efter 40 - eller är allt klart nu? Jag måste träffa vänner mer ofta - med vänner är livet som bäst. Det förhoppningsvis dags någon gång framöver att hitta tid till att måla och träna - även det förgyller livet. Jag måste sluta fräta sönder jorden och vill inte döda fler djur för att äta upp i onödan. Och tänk om jag kunde få några fler tjejer (och killar) att lära sig att programmera så att de har arbetsmarknaden vidöppen och utvecklarmakten i sin hand när de går ut skolan. En bok i kvinnohistoria utifrån klädperspektiv vore kul att få tid att illustrera och skriva. 15 veckors semester om året vore fint så att jag kan få all den tid med barnen som jag skulle vilja ha. Tid, tid, tid, tid är hårdvalutan. Det är så mycket jag vill göra. Kanske lite dödsångest ändå för att jag inte ska hinna.

En normal kvinna vet ingenting

Särskilt engagerad blir jag i kapitel 7 i Caitlin Morans bok How to Be a Woman – kapitlet om sexism. Mycket annat som rör vardagen som kvinna är så tydligt, men sexismen är det mest svåråtkomliga och otydliga området i genusfrågan.

130:25
Because – like racism, anti-Semitism and homophobia – modern sexism has become cunning. Sly. Codified. In the same way a closet racist would never dream of openly saying ‘nigger’ but might make a pointed reference to someone black having natural rhythm, or liking fried chicken, so a closet misogynist has a vast array of words, comments phrases and attitudes that they can employ to subtly put a woman down, or disconcert her, but without it being immediately apparent that that is what they are actually doing.

Män är bevisligen bättre
Och det är inte så konstigt. Så här långt i historien har inga kvinnor någonsin gjort något extra anmärkningsvärt, det finns ingenting som talar för oss när vi lär oss världsordningen att män är bättre än kvinnor. Allt indikerar att det faktiskt är så det är – kvinnor är historiskt sett losers.

Sid 134:20 
Even those men born post-feminism, raised on textbooks and marches and their own mothers leaving each morning for the office, however much they might believe in the theoretical equality of women, and respect those around them, they’re scarcely unaware of the great seep of history that went before. .. We have no Mozart; no Einstein; no Galileo; no Gandhi. No Beatles, no Churchill, no Hawking, no Columbus. It just didn’t happen.

Utvecklingen går baklänges
Jag funderar ofta på varför jag som var påläst och intresserad redan för tjugo år sedan, inte engagerade mig starkare i de här frågorna redan då – varför gick jag inte KTH i ren protest, varför var jag inte toksträng i löneförhandlingar eller argumenterade starkare mot de första silliconbrösten. Men i grungens tidevarv hade vi aldrig kunnat ana…

139:9
We all, naively, presume it is a problem of another age, and that things are getting better and better by the days. We don’t know what’s coming towards us – Nuts and Brazilians, Moira Stuart fired because she’s too old, and another decade and a half of unequal pay. In an era of PJ Harvey, we cannot imagine the Pussycat Dolls.

Jag har förhoppningar om de som är 20 idag. En då mycket ung kollega förklarade för mig en gång att hon inte uppskattade när chefen framåt åttatiden på kvällen kom in och ropade till den halvan där alla killarna satt (utvecklarsidan) att hänga med ut och ta en öl utan att vända sig till den andra sidan av lokalen där alla tjejerna (illustratörerna) satt. Tjejer har idag redan vid mycket ung ålder koll på de otydliga olikheter som omger dem och låter dem inte passera. De är uppfostrade till att kräva samma chanser som alla andra.

Tjejer kan och vet ingenting om någonting
Något av det knepigaste med att vara kvinna är att det krävs ofantlig bevisläggning med statistik och grundliga underlag för att någon alls ska tro att hon kan och vet något. Män är alltid experter. De behöver bara uttala sig så lyssnar andra och svarar antingen med motargument eller håller med – men de kräver aldrig samma minutiösa förarbete för att det ska vara intressant att reflektera vidare. Många många gånger har jag inte varit betrodd att ha en aning om vad en ung tjej tänker på och vad hon vill göra. Det är större sannolikhet att en ung kille som just har börjat reflektera över feministiska frågor blir inkallad till en expertpanel, än en medelålders kvinna.

141:1
Halfway throught this speech, I am shouted down by a male editor, who dismisses everything I say out of hand, and concludes his argument with the statment. 'You wouldn’t know what it’s like to be a fat teenage girl, being shouted at in the street by areseholes'.
At the time, I am a fat teenage girl, being shouted at in the street by arseholes. I am rendered silent with astonishment that I am being lectured on a radical feminist youth movement by a middle-aged straight white man. It’s like he thinks he understands everything better than me – even me!’’

Män sätter agendan för hur en kvinna är

Jag har alltid undrat hur normal jag är och anstränger mig som ett djur för att framstå som och agera som jag bör och ska, jag vet att ingenting annat är accepterat. Jag har prövat. Jag känner ofta heller inte alls igen mig i tjejerna på tv och på film. De älskar att shoppa, måla naglarna och bryr sig otroligt mycket om glansen på sitt hår. Borde kanske jag också göra det för att bli lite mer som alla andra?

141:21
'Fiction and film is full of these imaginary gay men and straight women, saying what straight men imagine we would say, and doing what straight men imagine we would do. Every gay I ever see has an ex-lover dying of AIDS. Fucking Philadelphia. I’ve started to think I should get an AIDS boy-friend, just to be normal.’

Träffsäkert om hur det är att vara kvinna

Caitlin Moran visualiserar verkligheten av den komplexa genusfrågan i How to Be a Woman. Istället för att på ett övergripande teoretiskt sätt förklara problemen berättar hon genom sin verklighet och sina erfarenheter hur det är att vara kvinna och varför det är så. Det är helt träffsäkert och omöjligt att sätta sig emot. Kapitlen är

1. Blöder
2. Hår
3. Vad kallar man bröst och vagina
4. Feminism 
5. BH 
6. Tjock 
7. Sexism 
8. Kär 
9. Lap-dancing 
10.   Giftemål 
11.   Mode 
12.   Barn 
13.   Inte ha barn 
14.   Förebilder 
15.   Abort 
16.   Bli gammal

Caitlin ger svart på vitt varför jag alltid har älskat Madonna och Lady Gaga men inte Katie Price. Jag tror jag ska använda hennes lilla enkla pocketbok som en bibel – att ta fram och läsa ur när världen är förvirrad och problem känns luddiga.

När t ex någon indikerar att kvinnor inte kan, vill eller orkar tävla på samma villkor som män eller undrar varför de få framträdande kvinnor i historien så ofta har tagit sina liv, då öppnar jag t ex sid 75 rad 25 och läser

‘But when I look at their undoing – despair, self-loathing, low self-esteem, exhaustion, frustration at repeated lack of opportunity, space, understanding, support or context – to me it seems as if they are all dying of the same thing: being stuck in the wrong century.’

När någon menar att kvinnor med fel klädstil får skylla sig själva när de får sexistiska kommentarer och behandling, att rätt kläder är ett sätt att skydda sig från män, då frågar jag om män klär sig särskilt för att slippa bli våldtagna av kvinnor och om svaret är nej, då läser jag sid 87 rad 24

’This all seems like quite a man-based problem, really. I would definitely put this under heading ‘100 per cent stuff that the men need to sort out’

och ‘What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dem, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be. Feminism will have you all.’

Small and fast

It's a really difficult line to walk - to do or not to do - do is always to prefer because you learn something and your staff is not getting as frustrated
To make a huge thing of it and do is not very good either - as staff gets frustrated because they know it is not that big thing and get ashamed
Make it small and fast
Iterate often

På andra sidan småbarnsåren

Man är omkring trettio, tränar, sover, festar, äter, lever, borstar tänderna, filar hälarna, smörjer in sig, fixar naglar och mår oförskämt bra. Så får man barn. Man slutar träna, sova, festa, äta, leva, borsta tänderna, fila hälarna, smörja in sig och fixa naglarna. Så vacklar man ut ur dimman tio år senare. Det spelar nog inte så stor roll exakt hur många år man är. Kroppen är inte så stark och tuff längre. Marginalerna inte så stora. Fest betyder ett glas vin. Träna betyder 4 km i spåret. Leva betyder... Ja förutom att vara med barnen, så letar många i min umgängeskrets efter vad livet ska vara nu. Nu när man har tid, men med en trött kropp.

Själv börjar jag lite försiktigt med att virka och sy korsstygn. Någon annan lägger mycket av sin tid på raw food, och någon tredje på att lära sig att segla, men de allra flesta tar i allt vad de kan. Jag hade aldrig trott för tio år sedan att merparten av alla jag har lagt till som vänner idag på Facebook skulle springa Maraton, vandra över Kebnekaise eller ta svart bälte i karate - att mina softa vänner tio år senare skulle fylla min feed med bilder från kickboxning, rollerderby, vågsurfning, bergsbestigningar, midnattslopp, halvmaror och vätternrundor. Jag tänker bara att glöm inte att ni har familj och barn där hemma som vill ha hem er hela. Stay safe och lyssna på vad kroppen klarar. Vi är inte 20 längre. Fast det är väl just det som är triggern. Kanske 40-årsåldern är en av alla trotsåldrar. Nu är det mammas tur.

Jag är en översittarfeminist

'Ojojoj när man är ung och inte har fattat något alls...' Så ska man inte kommentera någonting helt galet. Det krävs lite mer saklighet än så. Det är osäkert om ungdom har med saken att göra alls och det går inte att veta allt. Jag är bara en dryg översittare och har inte fått någon att förstå någonting med den kommentaren. Jag gjorde precis samma sak för ett par veckor sedan när jag såg en dokumentär på SVT om skönhetsoperationer, med samma helt bakåtsträvande resultat. Översitteri är inte en bra metod för att uppnå förändring.

Just när det gäller kvinnor som inte förstår bättre tappar jag ofta helt tålamodet. Kvinnor får bara inte vara de som ser till att vi fortsätter leva under pressen av galna ideal.

Sist jag gick i högklackat och kortkjol bestämde jag mig för att aldrig mer utsätta mig för att tvingas gå med korta steg istället för långa för att inte kjolen skulle åka upp till midjan. Det är inte värt det. Det valet är lätt att göra. Ingen kommer notera att jag väljer byxor eller längre kjol. Den typen av val var inte lika lätta för inte så länge sedan. Som tur är 'får' eller snarare sportar kvinnor idag utan långkjol. Det är upp till oss själva att välja. Många män tyckte på 20-talet att det var förfärligt, men kvinnor gjorde det ändå. Det var förfärligt med kort hår, kvinnor gjorde det ändå. Lindade fötter, korsetter, bröstförstoringar, rakade armhålor, ben och kön är så klart helt ok - så länge som det är valfritt. Så länge som de inte är krav för att man inte ska behöva bli hånad eller utfryst.

MEN var och en som öppet finner sin självkänsla i sina förstorade bröst, sina lindade fötter eller sin getingsmala snörda midja stöttar bilden av att det är det som krävs för att man ska vara nöjd med sin kropp. Vi hjälps åt att normalisera det som en grupp män har börjat efterfråga, och ibland är det inte män, utan en modebransch som vet att det går att tjäna pengar på de attribut som väldigt få kan uppfylla på naturlig väg.

Att hävda att föräldrar som inte vill att sina döttrar ska känna sig tvungna att raka sig egentligen inte vill att de ska ha sex är så bottenlågt översitteri att jag för fort tappar respekt och tålamod och skickar det vidare med samma låga ton. Och tillbaka får jag förstås bara ännu lägre respons. Det funkar inte. Jag måste ha respekt och tålamod så kan vi kanske komma framåt med millimetersteg.

Gregory Crewdson makes me think of IKEA

Just got the tips on the amazing photo art of Gregory Crewdson and found it amuzing that this image most of all make me think of an IKEA ad. It's partly that the interior design and furniture are so thouroughly arranged, but also a little something of the Swedish-like melancholy, the wordless drama and the empty spaces. I guess IKEA are not really happy about this connotation, but maybe mr Crewdson is.

Genier irriterar mer än imponerar

I förra numret av Filter läser jag om Ingmar Bergman och funderar vidare över det där med genier. Det är inte så många människor som skulle utsätta sig själva för att framstå som kompletta as, helt utan minsta trevliga sätt och ton. De allra flesta av oss anpassar oss till att vi är många som lever på jorden som ska försöka samsas på ganska små ytor. Och så finns det några som inte gör det. Och de blir ibland geniförklarade om de med sin helt egna väg lyckas göra något strålande.  Jag antar att de ska ha credd för att de inte bryr sig om vad världen tycker om dem som personer bara de får skita ur sig sin vision.

Hur många av de som anpassar sig hade geniförklarats bara de inte hade samarbetat med andra - om de hade kört på sin egen oemotsagda vilja? Hur många kvinnor hade geniförklarats om det hade varit det minsta accepterat för en kvinna att uppföra sig precis hur som helst? Hur många genier har inte lyckats bevisa omvärlden om sin genialitet och stoppats på vägen? Hur många genier har inte geniförklarats för att de har varit smidiga och valt att jobba i team för att nå bästa slutresultat?

Det passar inte vår kultur att bestämma precis allt själv. Vi kompromissar, är politiskt korrekta och strategiska för att genom smidighet vinna röster för att nå våra mål. Det är rimligt. Det blir så meningslöst för alla andra 'icke-genier' att arbeta annars. Och jag tror faktiskt att resultatet blir lite sämre också.

Fanny och Alexander är magisk. Jag lockas att läsa allt om filmen, men efter att ha läst om hur det gick till när den spelades in är jag högst ointresserad av att se fler Ingmar Bergman-filmer. Man får inte vara hur dum som helst för mig, geni eller inte. Jag blir arg. Och kanske att Fanny och Alexander hade blivit ännu bättre med en mer långsiktig kvalitet om regissören hade haft tålamod nog att spela in en ökenvandring i Spanien istället för i en studio, och om inte annat låta teamet göra det.  

Jackie Chan vs. Classic Hollywood

I got a box with 6 Gene Kelly movies from my father in law. Yesterday we watched Sailors Aweigh, my eight years old daughter and I. The voice of Frank Sinatra is still going strong, while the warbling arias of Kathryn Grayson are hard to understand. No wailing of modern times beats the Snow White-like staccatos, but our ears are not used to these constantly high tones.

It strikes me how Gene Kelly has the same way of moving, the same explosive and precise control as Jackie Chan - or rather the other way around - and this you never get tired of. He is so impressive! And I learned from @Jimpy_ that I'm not the first one with the thought. Watch this wonderful video of Jackie Chan vs. Classic Hollywood!