De var som gudinnor, de fulländade poslinshyade
toppmodelllerna i slutet av 80-talet. Såg man ut som Claudia Schiffer skulle
man bli lycklig – ett ouppnåeligt löfte och kvar fanns bara fulhet. Lika tillrättalagd
hade musiken varit länge – glättigt, polerat, dansant. Som tur är orkar ingen
försöka vara fulländat perfekt i mer än några år i taget och så kom grunge. Det
var en befrielse att ha samma kläder på sig som dagen innan, lika bekväma som
de som de sköna snubbarna som spelade musiken hade. Grungen innebar skön musik, mycket fest och sena morgnar. Men girlsen blev inte så
mycket lyckligare för det som jag minns det. För även om det krävdes mindre tid
för att göra sig i ordning på morgonen var tjejer fortfarande mest accessoarer som prydde -
alltid i bakgrunden, utan eget värde annat än att vara snygga. Och Pamela Anderson och Carmen Electra upprätthöll fanan med nya lika ouppnåeliga ideal som passade de sunkiga öldrickande snubbarna
bättre än de tidigare fläckfria amasonerna och Spice Girls passade på att paketera Girl Power med lite skojsigt fnitter.
Madchen Amick och Sherilyn Fenn var tidiga förebilder. I
Twin Peaks stod inte könsmakten i fokus utan kvinnorna hade minst lika
viktiga roller i det lilla samhället med det stora mysteriet som männen. Om det
låter konstigt att dessa nämns i samband med grunge så är förklaringen att de
var bland de första tjejer utöver toppmodellerna som fick ta rollen som snygga
kvinnor på många år. Snygga i andra kvinnors ögon pratar jag om. De som
försökte uppnå idealen.Linda Perry, Alanis Morrisette och Björk sjöng sina egna fantastiska låtar, men tog därmed rollen som sexuellt helt ointressanta.
De nya modeikonerna var först Winona Ryder och sedemera Kate Moss. (Blev de modeikoner för att de hängde med Johnny Depp eller hängde med dem för att de var modeikoner... jag minns inte.) Sköra, i behov av någon som skyddade dem,
men utan att bry sig om någonting i hela världen tjatade de aldrig på någon om att ta sig ett jobb eller att klippa sig. Sådant brydde de sig inte
om, de var bara förälskade, storögda och öppna för det mesta. De var återkomsten av 30-talets Bonnie and Clyde.
Gwen Stefani och Drew Barrymore var det lite mer drag i ändå, de gjorde lite mer som de ville på riktigt, var inte förälskade och var snygga i sina rutiga skjortor. Ja egentligen var det väl bara Gwen som man kunde vilja vara som när jag tänker efter... och det är ganska mycket så det är att vara tonåring. Man tittar på andra runt omkring och försöker uppnå det som verkar vara ett lyckat framgångskoncept.
Nu är det dags igen för lite skotskrutigt lager på
lagermode. Men hur fina kläderna hos modehusen än är kan de inte ge den dramatiska och åtråvärda romantik som grungens om än så kommersiella arvtagare Kristen och Robert eller Katy Perry och Russel Brand återskapar. Till själva modebilden av grungen hör liksom en skön snubbe med en skör brud som tar hand om eller som blir omhändertagen. De missförstådda som är hänvisade till varandra, som grälar och bråkar och älskar varandra i nöd och lust. Det är motsägelsefullt att klä sig i tillrättalagd grunge... men det kommer vi göra i höst. Rätt praktiskt att röra sig i när man är med barnen...
 |
| Givenchy höst 2013 |
 |
| Haider Ackermann höst 2013 |
 |
| Christopher Kane höst 2013 |
Mer om Katy Perry bl a: Role Models or only seeking confirmation
Female Role Models are needed
