Hoppas och tror jag inte. Daniel Björk försökte reda ut modeinspirationen i SvD Mars 27 2010 och lyckades i alla fall visa att det är en mer komplex fråga.
’De ser också en tid då kvinnor inte behövde vara allt, då medlen var skönhet och undergivenhet och målen hemmafru och mamma. Dagens kvinnor vill inte tillbaka till det, ingen vill det, men frågan väcks om vad som gick förlorat när den där känslan i Chubby Checkers The Twist omvandlades till konkret politik. Och i övergången från den pinnsmala tonåringskroppen till den vuxna superkvinnan drömmer de kanske om ett ideal som representerar just det där som kvinnor idag inte får vara.’
Och så skriver Marina Nilsson om Hemmafru version 2.0
’Det är Sverige år 2010 och bland annars moderna och jämställdhetsivrande tjejer i karriären frodas husmorsromantiken. Det knådas surdegsbröd, stickas och manglas lakan som aldrig förr, och i trendiga innerstadskretsar arrangeras tävlingar i vem som bakar de mest spektakulära cupcakesen.’
När jag ramlar på sådana här påståenden funderar jag på vad det är vi verkligen attraheras av från 60-talets estetik och ideal. Det var Helen Bolander som idag fick mig att göra ett nytt försök när hon skrev
’Är det inte bara så att kvinnor nu intresserar sig för sådant som i många fall var en del av tidigare generationers dagliga liv som hobby? Hobbyhemmafru, vad är egentligen det?’
80-talisterna med Underbaraclara verkar ha bättre ordning på konceptet än vad vi äldre har. Vi tror som sagt emellanåt att det är ett uttryck för en önskan bakåt i tiden.
Desperate Housewives och Hollywoodfruar är med i diskussionen också. Fnoskiga fruntimmer som lägger näsorna i blöt i allt – att förfasas över och underhållas av, men knappast trend- eller normsättande. För motsatt effekt möjligtvis, vad vi inte strävar efter, ett sätt att känna oss grymt moderna och förnuftiga.
När vi pratar om Mad Men karaktärerna är ju Joan den självklara vinnaren. God damn it vilket maffig kvinna – säger både män och kvinnor. Betty är så snygg, men så kall, så bitter och låst och begränsad i en makes och samhällets hårda grepp. Jag vill inte vara Betty.
Joan är klipsk, streetsmart och har ett enormt självförtroende som låter henne vara både så mycket kvinna estetiskt sett som det någonsin går. Det är inte främst förmågan att klara allt – familj, jobb, hem, barn och figur som är drömmen, utan modet att vara traditionellt och urtypiskt kvinnlig i kombination med ett stort hjärta och en lärande och skarp hjärna. Jag vill vara Joan. (I och med att jag inte ens kommenterar Peggy fattar man ju att hon liksom är varken eller).
Jag tror att vi vill våga vara kvinnor OCH göra det vi tycker är utvecklande, trevligt och värdefullt. Jag hoppas att fler än jag skiter i tvätten i tvättstugan tills berget faller över oss, för att prioritera det vi tycker är roligare för stunden. Tvätten finns ju kvar. Och att baka är kreativt och roligt. Hade jag blivit uppmuntrad när jag var liten hade jag säkert meckat med bilen istället när jag ville få utlopp för min kreativitet och ha kul…
Mer om kvinnor idag och tillbakablickar mot 60-talet
Stardoll goes Mad Men
Being the wrong type might be solved through affirmative action... or not
Are Role Models and core family values contraditctions?
Women we love could have been me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar