Jag fick frågan häromdagen 'Tycker du att du är en bra människokännare?'. Vad spelar det för roll om jag tycker det, tänker jag. Jag kanske har fel ändå. Och vad är en människokännare? Någon som hade rätt om någon annan antar jag. Men då måste det ju finnas en massa förväntningar på denna någon, på dennes personlighet, inte kunskaper.
Jag har inga sådana förväntningar på någons person. Jag utgår från att alla människor försöker sitt bästa, både i sitt jobb och i relationen med andra människor. Misstänker jag att den jag pratar med inte vill göra sitt bästa, arrogans antar jag att det är man upplever då, då backar jag. Arroganta människor är svåra att ha att göra med.
När man väl arbetar tillsammans kan det ju med tiden visa sig att någon ändå inte gör sitt bästa, är slarvig, inte avslutar, inte påbörjar, inte förstår, är konstant negativ, är långsam osv. Det är mitt fel om det är jag som är chef.
Kanske matchar inte kunskaperna det som ska utföras - jag rekryterade fel. Jag måste antingen hitta rätt plats för de kunskaper som finns, eller förbättra existerande kunskaper så att de matchar det som ska utföras.
De flesta andra problem jag kan komma att tänka på går nästan alltid att få bukt med genom samtal och processer. Om jag inte har med en arrogant person att göra. Då hjälper det inte. Alla andra vill göra sitt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar