Man syr, berättar och lyssnar på en syjunta

Syjunta är en grupp, av framförallt kvinnor, som träffas för att ägna sig åt sömnad och handarbete.

Alltså man syr, virkar, stickar eller broderar – och umgås. Syjuntor låter lite gammaldags, men verkar vara något som många saknar när de försvinner, eftersom de återuppstår med jämna mellanrum. Eller de finns nog alltid, men blir mer populära i vissa perioder.

Igår hämtade jag enorma mängder inspiration från Beata Wickboms bord fyllt av färggranna garnnystan, stickor, pärlor och påbörjade och ibland avslutade hantverk. Det är otroligt trevligt att skapa något, och dubbelt upp om man skapar något som går att använda, som gör att man slipper handla, något unikt, något som inspirerar andra att själva pröva på. Syjuntan är också ett bra sätt att få lära sig hur man gör – stolpar, luftmaskor, moucher och mönster. Jag är ett steg närmare egna amigurumis.

Än mer inspirerade sällskapet. Det går inte att prata så mycket när man koncentrerar sig på att räkna maskor. Det blir mer att var och en berättar sin historia ett tag. Man får lära känna varandra på ett mindre ytligt sätt än på ett ståmingel, alla lyssnar på och fokuserar på en i taget.


Igår var det - alla lika imponerande - Lesley som aldrig ger upp, Görel vars första film kommer upp på biograferna om en månad, Sofia facilitatorn, Paula mästervirkaren och den som matchar uppgift med rätt person, Katrina som får saker gjorda, Eva uttrasslaren och Jeanette som man lyssnar till när hon talar. Och så Beata – nätverkaren, moderatorn och den ultimata värdinnan. 7 nya kvinnliga förebilder!



Det vore så klart kul med några virkande män som kunde berätta sina historier också.

(Köp snigeln på Made by Sohpie om du inte kan göra den själv)

Ljuvliga Lotta Engberg

Underhållande, charmig, glad, spontan, snygg, rolig och underbar är Lotta. Och bra på att sätta ihop gäster och låtar till en massa glada människor som vill sjunga med. Hon kör Djungelboken på svenska och stjärnonas pappor på scen och alla är med.

Alice ännu mer i Underlandet

Var just och såg Alice i Underlandet med några små söta tjejer som sällskap. Visst var det en vacker film med figurer och scener man inte vill sluta titta på, men karaktärerna är ganska själslösa och försöket att ge den gamla helgalna sagan någon sorts förklaring och vett är faktiskt lite tråkig. Det som alltid har varit så galet med Alice i Underlandet, allt man inte fattar och som förblir utan förklaring, blir inte så kul när det anas lite förstånd någonstans.

Hattmakaren och den Röda drottningen är så klart estetiskt intressanta att se på, men det är bara Alice själv som ger filmen någonting av eget värde i form av historieberättande. Sällan har en så tunn och blek flicka så trovärdigt förvandlats till bästa drakdräparmaterialet - en ståtlig kvinnlig riddare i rustning som tidigare bara setts i Jean d'Arcs skepnad.


För mig som vuxen blev istället Tim Burtons nydanande feministiska affärskvinna Alice för långt från verkligheten för att kännas trovärdig (hur ofta på 1800-talet tror ni en just nekad svärfar erbjuder en flicka tjänst i handelsföretaget), men små tjejer som ännu är helt ovetande om denna verklighet får äntligen en varierad bild av vad som kan hända en söt tjej som ramlar ner i ett hål i marken. Välbehövt!

Recensioner av filmen på Rotten Tomatoes är hälften positiva, hälften negativa. Filmen är en egentligen en renodlad barnfilm, helt utan spänning, känslor eller komplexitet och har hittills dragit in 319M $. Hoppas det är riktigt många unga tjejer och killar som har fått vidga sin bild av vem som räddar riket och hur man lever lycklig i alla sina dagar.