Feminismen en långdragen kamp

Det är uppiggande att nästan varje dag nu få se att inte bara kvinnor, utan även män belyser de otydliga och gömda vardagsfällorna där vi framställs stereotypiskt och normaliserat på det sätt som när den samhällsstruktur vi lever i så att den kan fortleva. Hur feministisk man än må vara är det ändå lätt att trilla dit. Min egen sexåriga dotter avslöjade mig omedvetet för några år sedan när vi åkte förbi IKEA och jag berättade för henne att det var en av världens rikaste män som var svensk och ägare att företaget.
- Varför män? frågade hon spontant.
- Vaddå menar du, han är en av världens rikaste män.
- Varför är topplistan bara män?
Hädanefter pratar vi om världens rikaste människor istället.

Men så blir jag lite matt. För den här kampen har först så många gånger förut. Det slog mig på riktigt för första gången för några år sedan när jag läste Kvinnoprofiler av Gundhild Kyle och Eva von Krusenstjerna, hur många kvinnor som har fört den här striden för att få friheten att göra det de har trott på. 

Mary Wollstonecraft
’Femton år gammal beslöt jag mig för att aldrig gifta mig av ekonomiska skäl och att aldrig tåla ett liv i beroende’

Mördaren eller helgonet Charlotte Corday, Christine de Pizan, Olympe de Gouges som författade Förklaring om kvinnornas och medborgarinnans rättigheter på 1700-talet. Fredrika Bremer, Sophie Adlersparre, blåstrumpan Flora Tristan, Louise Aston som ämnade befria kvinnorna även om det skulle kosta hennes livet, Louise Otto som värvade medborgarinnor för frihetens rike, den amerikanska kvinnliga rösträttens Elisabeth Cady Stant, Matilda Joslyn Gage och Susan B Anthony, Sofie Sager som vann ett våldtäktsmål i mitten av 1800-talet. Revolutionären Louise Michel, terroristen Sofia Perovskaja, Josephine Butler som definierade prostitutionen som resultatet av mäns totala ekonomiska makt vid sekelskiftet. Suffragetterna Pankhurst, Henriette Goldschmidt, Auguste Schmidt, internationella kvinnodagens Clara Zetkin, den första kvinnliga läkaren Elizabeth Blackwell, demokraten och feministen Frida Stéenhoff, äventyrerskan och politikern Gertrude Bell, Coco Chanel, piloten Amelia Earhart, Agnes von Krusenstjerna, svenska rösträttens Anna Sterky och den till slut helt förtryckta Alexandra Kollontaj i början av 1900-talet. Simone de Beauvoir, Dorothy Parker, Käthe Kollwits, Maria Grollmuss, Liselotte Herrmann och Elfriede Scholz under mellankrigstiden och Alva Myrdal. Och på det alla 70-talets feminister. Och så förstås alla kvinnor utanför västvärlden. Och så alla de som det aldrig har skrivits ett ord om, och många fler som det har skrivits om.

 

Och här är vi än och tar ny kraft ännu en gång och tycker nu så gott som unisont att det är helt fel att kvinnor inte vågar gå utomhus på kvällarna, att män passar på att våldta kvinnor medan de är ute och gör egyptisk revolution, att kvinnomisshandeln ökar och att kvinnor inte har samma utrymmen för karriär och går ner på deltid för att ta hand om familj och hem. Och ändå är det så. Det går långsamt framåt och ibland lite bakåt.