Genier irriterar mer än imponerar

I förra numret av Filter läser jag om Ingmar Bergman och funderar vidare över det där med genier. Det är inte så många människor som skulle utsätta sig själva för att framstå som kompletta as, helt utan minsta trevliga sätt och ton. De allra flesta av oss anpassar oss till att vi är många som lever på jorden som ska försöka samsas på ganska små ytor. Och så finns det några som inte gör det. Och de blir ibland geniförklarade om de med sin helt egna väg lyckas göra något strålande.  Jag antar att de ska ha credd för att de inte bryr sig om vad världen tycker om dem som personer bara de får skita ur sig sin vision.

Hur många av de som anpassar sig hade geniförklarats bara de inte hade samarbetat med andra - om de hade kört på sin egen oemotsagda vilja? Hur många kvinnor hade geniförklarats om det hade varit det minsta accepterat för en kvinna att uppföra sig precis hur som helst? Hur många genier har inte lyckats bevisa omvärlden om sin genialitet och stoppats på vägen? Hur många genier har inte geniförklarats för att de har varit smidiga och valt att jobba i team för att nå bästa slutresultat?

Det passar inte vår kultur att bestämma precis allt själv. Vi kompromissar, är politiskt korrekta och strategiska för att genom smidighet vinna röster för att nå våra mål. Det är rimligt. Det blir så meningslöst för alla andra 'icke-genier' att arbeta annars. Och jag tror faktiskt att resultatet blir lite sämre också.

Fanny och Alexander är magisk. Jag lockas att läsa allt om filmen, men efter att ha läst om hur det gick till när den spelades in är jag högst ointresserad av att se fler Ingmar Bergman-filmer. Man får inte vara hur dum som helst för mig, geni eller inte. Jag blir arg. Och kanske att Fanny och Alexander hade blivit ännu bättre med en mer långsiktig kvalitet om regissören hade haft tålamod nog att spela in en ökenvandring i Spanien istället för i en studio, och om inte annat låta teamet göra det.