Thank you Liisa for Paperdollheaven

I’ve been working lately on an attempt to conretisize differencies and similarities in girls’ and boy’s gaming preferences and behaviors. Doing so I’ve been scanning a few basic gaming design books, both to double check myself and to see if there were anything to find on girls’ games at all. I still have to check ‘Gender Inclusive Game Design’ by Sheri Graner Ray. It’s from 2003 and much has happened since then, but I hope to find some striking words in this bespoken book, because I don’t find anything interesting in the basic literature. ‘Game Design and Development’ by Ernest Adams and Andrew Rollings is a good check list of everything you need to start and set up a game, but when you come to the chapter ‘Creative and Expressive Play’ it’s a great disappointment. This kind of games is the absolutely most interesting from a general girl’s perspective and there is so much that it doesn’t describe. I’d like to erase it completely and restart it.
However I found a great quotation by game designer Brian Moriarity from 1997 that I will have to keep as a reminder of what creating a great game for boys, girls or any selected target group, really is about. I know it, and I don't want to forget it. This quotations also direct responds to what 58 year old ex nurse Liisa did when founding Paperdollheaven.

“Well, I’m here to tell you that it doesn’t come from design committees. It doesn’t come from focus groups or market surveys. It doesn’t come from cool technology or expensive marketing. And it never happens by accident or by luck. Games with harmony emerge from a fundamental note of clear intention. … A sense of inner unity that has nothing to do with what or how you did something, it has something to do with why. Myst and Gemstone both have harmony. They have it because their makers had a vision of the experience they were trying to achieve and the confidence to attain it. … They resisted the urge to overbuild. They didn’t pile on a lot of gratuitous features just so they could boast about them. And they resisted the temptation to employ inappropriate emotional effects.”



Great love to you Liisa, I’m so greatful for the chance I got to work with your dolls on Stardoll/malin

Recycle art

or Paper Couture in a much more fancy way to put it. Linda Filley shows us how to reuse, reinvent and recycle in the most adorable manner. Don't throw paper in the bin, make beautyful or useful stuff out of it.

DIYana

På 80-talet var det Levis 501:or som gällde på högstadiets skolgård, helst med en reva på knät, det fick inte se för propert ut, man var ju ung och vårdslös – oförsiktig, rörlig, fri. Calvin Klein hade några år tidigare varit först med att sälja jeans för dyra pengar med hjälp av en skandalöst ung och avklädd Brooke Shields. Jeansen som plagg hade redan tagit sig in i ’de rikas’ garderob och Escada sålde vid det här laget vita med guldapplikationer. De var tydligt särskiljda från mina 501:or, hade aldrig kunnat blandas ihop.

Tidigt 90-tal hade trenden med revorna spritt sig, inte till överklassens medelålders kvinnor, men ända bort till ungdomarna på Östermalm. De gick också på nattklubbarna i stan, ville också se rätt ut för att få komma in på Alphabet Street. Vi på Kungsholmen skrattade åt denna trickle-down effekt. Vilka fånar att ha trasiga jeans när man har så mycket pengar. Vi tyckte inte om att de från bättre förhållanden gav sig ut för att veta något om hur det var att inte vara född med silversked i mun.

Trasiga jeans har vi ju sett på överklassens medelålders kvinnor sedan länge tillbaka nu. Vi kanske tänker en kortis att de försöker se lite yngre ut än vad de faktiskt är, men funderar inte så mycket över vilken samhällsklass som får eller inte får ha jeans.

Efter många års standardstatus blev jeans åter heta igen i och med sämre tider. Det är ett slitstarkt material som håller länge och som går att återanvända till nya modeller. Det kan därmed också låta som ett miljövänligt material som faller in under eco-trenden, men då måste de köpas begagnade. Bomullsproduktion, infärgning och tvättar gör jeans till ett av de mer miljökatastrofala plagg man kan bära. Men trendigare kan det inte bli – riv sönder i remsor, sy ihop igen, lappa, fransa, sy på, dra av.

Eller så kan man betala nedrans dyrt för samma look, och just det här förvånar faktiskt mig än idag – att man kan betala så dyra pengar till de största modehusen för att få en riktig trashy fashion look?? Det tar mig emot. Jag syr inte, lappar inte, drar inte av… men ändå kan jag inte slänga upp många tusenlappar för den här osannolikt snygga jeans stassen från Jean Paul Gaultier. Det känns som att jag borde göra den själv.

DIY på Stardoll istället?