Grungen som jag minns den

De var som gudinnor, de fulländade poslinshyade toppmodelllerna i slutet av 80-talet. Såg man ut som Claudia Schiffer skulle man bli lycklig – ett ouppnåeligt löfte och kvar fanns bara fulhet. Lika tillrättalagd hade musiken varit länge – glättigt, polerat, dansant. Som tur är orkar ingen försöka vara fulländat perfekt i mer än några år i taget och så kom grunge. Det var en befrielse att ha samma kläder på sig som dagen innan, lika bekväma som de som de sköna snubbarna som spelade musiken hade. Grungen innebar skön musik, mycket fest och sena morgnar. Men girlsen blev inte så mycket lyckligare för det som jag minns det. För även om det krävdes mindre tid för att göra sig i ordning på morgonen var tjejer fortfarande mest accessoarer som prydde - alltid i bakgrunden, utan eget värde annat än att vara snygga. Och Pamela Anderson och Carmen Electra upprätthöll fanan med nya lika ouppnåeliga ideal som passade de sunkiga öldrickande snubbarna bättre än de tidigare fläckfria amasonerna och Spice Girls passade på att paketera Girl Power med lite skojsigt fnitter.

Madchen Amick och Sherilyn Fenn var tidiga förebilder. I Twin Peaks stod inte könsmakten i fokus utan kvinnorna hade minst lika viktiga roller i det lilla samhället med det stora mysteriet som männen. Om det låter konstigt att dessa nämns i samband med grunge så är förklaringen att de var bland de första tjejer utöver toppmodellerna som fick ta rollen som snygga kvinnor på många år. Snygga i andra kvinnors ögon pratar jag om. De som försökte uppnå idealen.

Linda Perry, Alanis Morrisette och Björk sjöng sina egna fantastiska låtar, men tog därmed rollen som sexuellt helt ointressanta.

De nya modeikonerna var först Winona Ryder och sedemera Kate Moss. (Blev de modeikoner för att de hängde med Johnny Depp eller hängde med dem för att de var modeikoner... jag minns inte.) Sköra, i behov av någon som skyddade dem, men utan att bry sig om någonting i hela världen tjatade de aldrig på någon om att ta sig ett jobb eller att klippa sig. Sådant brydde de sig inte om, de var bara förälskade, storögda och öppna för det mesta. De var återkomsten av 30-talets Bonnie and Clyde.

Gwen Stefani och Drew Barrymore var det lite mer drag i ändå, de gjorde lite mer som de ville på riktigt, var inte förälskade och var snygga i sina rutiga skjortor. Ja egentligen var det väl bara Gwen som man kunde vilja vara som när jag tänker efter... och det är ganska mycket så det är att vara tonåring. Man tittar på andra runt omkring och försöker uppnå det som verkar vara ett lyckat framgångskoncept.

Nu är det dags igen för lite skotskrutigt lager på lagermode. Men hur fina kläderna hos modehusen än är kan de inte ge den dramatiska och åtråvärda romantik som grungens om än så kommersiella arvtagare Kristen och Robert eller Katy Perry och Russel Brand återskapar. Till själva modebilden av grungen hör liksom en skön snubbe med en skör brud som tar hand om eller som blir omhändertagen. De missförstådda som är hänvisade till varandra, som grälar och bråkar och älskar varandra i nöd och lust. Det är motsägelsefullt att klä sig i tillrättalagd grunge... men det kommer vi göra i höst. Rätt praktiskt att röra sig i när man är med barnen...

Givenchy höst 2013

Haider Ackermann höst 2013

Christopher Kane höst 2013

Mer om Katy Perry bl a: Role Models or only seeking confirmation
Female Role Models are needed

Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta

Inte ens när jag var liten på sjuttiotalet var det en självklarhet att jag som tjej lärde mig att sticka, virka, brodera eller sy, men inte så långt innan det var sömnad sedan länge något feminint, något kvinnor var ämnade till. Textilen användes länge för att uppfostra flickor till att göra nytta och hålla sig stilla. De skulle alltid ha något i händerna. Alltid göra nytta. Det där sista sitter ändå rätt hårt i mig. Alltid göra nytta.

Brigitta Svensson och Louise Waldén har sammanställt Den feminina textilen – makt och mönster och låter i sista kapitlet Johanna Rosenqvist lyfta fram konstnärinnan Malin Arnell som erbjuder ett kit med en vit remsa och röd tråd för att brodera meningen ’Jag känner att jag behövs’... och signera den med det egna namnet.

Det är lite meningen med livet kanske? Jag känner att jag behövs... men hur mycket ska man behövas och hur ofta och för vem? Och kostar det och går arbetet under upphovsrättsliga principer? Vem äger nyttan man gör?  En man känner sig inte nyttig när han broderar... kanske när han snickrar, men alltid när han tjänar pengar. Jösses hur historien lever i oss.

Pernilla Rasmussen söker i Svenssons och Waldéns bok anledningen till att kvinnor över huvud tagit fick sy annat än heminredning och folkdräkt. Männen hade under skråhantverkets tid monopol på det betalda och professionella textila arbetet – (vävarna, pärlstickarna och skräddarna), men skräddarskrået var mindre luckrativt än andra skrån och det var för dyrt för att hålla lager och producera annat än på beställningar. Damskrädderiet tappade också status när modet förändrades och krävde mindre komplicerat skrädderi, medan männens jackor och rockar alltid var krävande sömnad. 1700-talets mode med komplicerade snörliv ersattes under 1800-talet med skurna längder i tunna bomullstyger anpassade att fungera i tropiska kollonier och damskrädderiet kunde därmed utföras av vilket kvinnofolk som helst. Franska romantiker hade definierat att kvinnor var lämpade att sy och det var bara det komplicerade skrädderiet som var avsett för män. 1790 var endast 3 av 114 registrerade skräddare damskräddare i Sverige och här öppnade sig snart en laglig inkomstkälla för sömmerskor, även stött av det ekononomiska kritiska läge som krävde att kvinnor hade rätt till egen försörjning.

Men det var i kvinnornas obetalda vardagsarbete som det textila blev en central del av en kultur och identitet. De broderade och vävda föremålen blev ofta kvar när annat nötts ut och slängts. I broderiet lämnade kvinnors arbete ett synligt avtryck, men helt osignerat. Avtrycket är just kulturellt, folkligt.

’Folket bestod inte av individer, utan var ett kollektiv ur vars djup –folkdjupet – dessa och andra företeelser frambringades.’

Om konsten ansågs skapad av en genialisk individ, sågs folkkonsten som ett uttryck för en kollektiv tradition. Anneli Palmsköld belyser detta i ett kapitel genom att visa hur vävda drätter och hängkläden som osignerade delar av inredningar inte har tilldelats något intresse för den ursprungliga vävaren , medan bonadsmålningar som ingått i samma inredning med tiden har betraktats som alster som har återfunnit sina signeringar.

’Genom att man såg dessa bilder som konstobjekt behandlades de som konst och  man utgick från att det fanns en skapande individ bakom verket. Textilierna har inte behandlats på samma sätt. Att måla har setts som ett uttryck för individens kreativitet, att väva som en del av en kollektivt uppburen tradition.’

En intressant aspekt i detta är att det trots de omfattande samlingar som finns idag är omöjligt att tolka om upphovskvinnorna när de vävde och broderade sina alster endast har fört vidare en gammal tradition med de mönster som fanns i bygden eller familjen, eller om de i kontext och sammansättning medvetet har brutit mot normer eller tagit egna kreativa inititiativ likt Karin Larsson.

Jag tolkar det som att intresset för den svenska Hemslöjden med sina föreningar uppstod och närdes både av nationalistiska strömningar och av en värdering av det genuina och personliga som i motsats till automatisering och slätstrukenhet. Insamlingen, katalogiseringen och bevarandet vid olika museer i landet har erbjudit annars obefintliga jobbmöjligheter för flera kvinnliga eldsjälar. Flera av dessa presenteras i ’Den feminina textilen’, men som vid alla intellektuella institutioner och gebit skymtar en ordentligt pretantiös och hierarkisk anda i det arbetet. I slutet av boken ställs också funderingen om den pretantionen är relevant i t ex formgivar- och konsnärskretsar. Det känns ibland som att det är vettigare att lägga energin på kampen utanför området än inom...   

’En betydelsefull del i kampen för en annan maktordning mellan könen är att erkänna och uppvärdera traditionellt feminina verksamhetsområden.’

Märta Måås-Fjetterström är kanske det enda namn bredvid Karin Larsson som står för sig självt i den svenska hantverkstraditionen för den normalintresserade. Hon anses vara konstnärinna. Det är antagligen tack vare att hon tog den gamla kunskapen och traditionen och gjorde egna mönster och skapelser med denna, men också att hon hävdade den. Hon signerade sina verk och ansåg själv att de hade verkshöjd. Det här bekämpades å det yttersta på Malmömagasinet där hon länge arbetade, där de menade att hon inkräktade på det ortstypiska folkets kultur. Det finns alltså strömningar som bestämt hävdar att hemslöjd inte kan vara konst och inte ha en upphöjd avsändare. För mig låter det rätt mycket som jantelag, eller så har man bara helt olika syn på feminism och hantverk.

Jag tyckte både syslöjd och träslöjd var lika roliga ämnen i skolan, men slutade helt att ägna mig åt sömnad och textil i tonåren. Det fanns roligare saker att göra. De senaste åren har jag fått upp en stor kärlek för syjuntan som format och behovet av det personliga hantverket i en tid då allt ser likadant ut. Det personliga, unika, hantverkade är värt stora pengar i vår massindustri. Jag avundas de som kan och ser dem överallt. På tåget plockar ett par kvinnor upp sina stickningar som om det vore det naturligaste i världen. På jobbet hittar jag en måntalig syjunta där tjejer från UR syr presenter till baby showers, virkar små små converseinspirerade sockor efter mönster och VD’ns högra hand syr klart den röda klänningen till företagsfesten. Men allra bäst blir det när någon är kreativ och skapar hantverkad konst – kombinerar det gamla med det nya. Traditioner kombinerade med det vi har nu är det som träffar mig hårdast i hjärtat, det är där jag är – i historien, i samtiden och i framtiden.

Jag tror att Susanna Bauer när hon beskriver sitt arbete, fångar något som många i hantarbetet kan relatera till.

– Jag gillar att ge tid till det oansenliga. Det som omger oss och ofta går oss obemärkt förbi. Att kunna uppmärksamma dessa obetydliga men mycket taktila material, genom en numera stor tillskansad kunskap om hur de fungerar, ger mig mycket.

Mer inspiration finns på t ex

Zickermans

RadicalCrossstitch 

MrXStitch

Cross Stitch Ninja

Livet efter 40

Alla frågar - hur känns det? Under gårdagen fick jag verkligen känna efter flera gånger för att kunna ge ett inte alltför meningslöst svar. Det hade varit lätt att säga att man ju börjar bli gammal nu, eller att det är lite ångestfyllt bara så där i förbifarten, men eftersom det nu inte alls känns så vore det lite fånigt. Och 'Det känns bra' svarar ju inte heller egentligen på frågan. En vän berättade att hon hade drabbats av dödsångest under sitt fyrtionde år, en stark rädsla för att dö.

Jag känner mig rånöjd. Jag har mycket mer pengar än jag vill ha, fler vänner än jag hinner träffa, ett överflöd av kärlek från barn och man, är grym på mitt jobb och får tillfället gång på gång att dela kunskap med andra, jag har till fullo uppfyllt mitt mål att skapa en plats för tjejer på Internet och får äntligen sova hela nätter ibland. Jag har det så fruktansvärt bra. (Ok då, det är skittrist att skotta uppfarten vecka efter vecka efter vecka, vinter efter vinter...)

Finns det något att se fram emot då - efter 40 - eller är allt klart nu? Jag måste träffa vänner mer ofta - med vänner är livet som bäst. Det förhoppningsvis dags någon gång framöver att hitta tid till att måla och träna - även det förgyller livet. Jag måste sluta fräta sönder jorden och vill inte döda fler djur för att äta upp i onödan. Och tänk om jag kunde få några fler tjejer (och killar) att lära sig att programmera så att de har arbetsmarknaden vidöppen och utvecklarmakten i sin hand när de går ut skolan. En bok i kvinnohistoria utifrån klädperspektiv vore kul att få tid att illustrera och skriva. 15 veckors semester om året vore fint så att jag kan få all den tid med barnen som jag skulle vilja ha. Tid, tid, tid, tid är hårdvalutan. Det är så mycket jag vill göra. Kanske lite dödsångest ändå för att jag inte ska hinna.