Grungen som jag minns den

De var som gudinnor, de fulländade poslinshyade toppmodelllerna i slutet av 80-talet. Såg man ut som Claudia Schiffer skulle man bli lycklig – ett ouppnåeligt löfte och kvar fanns bara fulhet. Lika tillrättalagd hade musiken varit länge – glättigt, polerat, dansant. Som tur är orkar ingen försöka vara fulländat perfekt i mer än några år i taget och så kom grunge. Det var en befrielse att ha samma kläder på sig som dagen innan, lika bekväma som de som de sköna snubbarna som spelade musiken hade. Grungen innebar skön musik, mycket fest och sena morgnar. Men girlsen blev inte så mycket lyckligare för det som jag minns det. För även om det krävdes mindre tid för att göra sig i ordning på morgonen var tjejer fortfarande mest accessoarer som prydde - alltid i bakgrunden, utan eget värde annat än att vara snygga. Och Pamela Anderson och Carmen Electra upprätthöll fanan med nya lika ouppnåeliga ideal som passade de sunkiga öldrickande snubbarna bättre än de tidigare fläckfria amasonerna och Spice Girls passade på att paketera Girl Power med lite skojsigt fnitter.

Madchen Amick och Sherilyn Fenn var tidiga förebilder. I Twin Peaks stod inte könsmakten i fokus utan kvinnorna hade minst lika viktiga roller i det lilla samhället med det stora mysteriet som männen. Om det låter konstigt att dessa nämns i samband med grunge så är förklaringen att de var bland de första tjejer utöver toppmodellerna som fick ta rollen som snygga kvinnor på många år. Snygga i andra kvinnors ögon pratar jag om. De som försökte uppnå idealen.

Linda Perry, Alanis Morrisette och Björk sjöng sina egna fantastiska låtar, men tog därmed rollen som sexuellt helt ointressanta.

De nya modeikonerna var först Winona Ryder och sedemera Kate Moss. (Blev de modeikoner för att de hängde med Johnny Depp eller hängde med dem för att de var modeikoner... jag minns inte.) Sköra, i behov av någon som skyddade dem, men utan att bry sig om någonting i hela världen tjatade de aldrig på någon om att ta sig ett jobb eller att klippa sig. Sådant brydde de sig inte om, de var bara förälskade, storögda och öppna för det mesta. De var återkomsten av 30-talets Bonnie and Clyde.

Gwen Stefani och Drew Barrymore var det lite mer drag i ändå, de gjorde lite mer som de ville på riktigt, var inte förälskade och var snygga i sina rutiga skjortor. Ja egentligen var det väl bara Gwen som man kunde vilja vara som när jag tänker efter... och det är ganska mycket så det är att vara tonåring. Man tittar på andra runt omkring och försöker uppnå det som verkar vara ett lyckat framgångskoncept.

Nu är det dags igen för lite skotskrutigt lager på lagermode. Men hur fina kläderna hos modehusen än är kan de inte ge den dramatiska och åtråvärda romantik som grungens om än så kommersiella arvtagare Kristen och Robert eller Katy Perry och Russel Brand återskapar. Till själva modebilden av grungen hör liksom en skön snubbe med en skör brud som tar hand om eller som blir omhändertagen. De missförstådda som är hänvisade till varandra, som grälar och bråkar och älskar varandra i nöd och lust. Det är motsägelsefullt att klä sig i tillrättalagd grunge... men det kommer vi göra i höst. Rätt praktiskt att röra sig i när man är med barnen...

Givenchy höst 2013

Haider Ackermann höst 2013

Christopher Kane höst 2013

Mer om Katy Perry bl a: Role Models or only seeking confirmation
Female Role Models are needed

Vart tar kilona vägen?

Veckorevyn försöker sig på en kommentar av den kroppsfixerade mediebilden (läs artikeln i dagensmedia.se). Det är svårt att göra rätt eftersom alla mottagare befinner sig i/med olika medvetanden och just deras målgrupp har det riktigt svårt med verkligheten.

Många har ingen aning om att de tycker som de gör enbart för att det har blivit det normala. De tycker rätt och slätt att tjockt är fult och inget annat.

Andra vet att vi matas med bilder av smala människor och lyckas ta sig så långt in i debatten som att de vet att det är så... men sen köper de ändå de tidningar som presenterar idealen eftersom de ändå lockas av det smala idealet. De kan inte stå emot... och är ofta lite arga över det.

Sen finns det de som är medvetna och som väljer bort de medier där de skeva idealen härskar och de som är medvetna men som inte bryr sig och med sitt medvetande inte låter sig påverkas, utan kan se på tv och ändå tycka att olika människor är snygga. Dessa är inte starka köpare.

På Stardoll försökte vi länge göra dockor som var lite mer 'verklighetstrogna' - alltid smickrande snygga för att inte förolämpa någon kändis, men ändå i ett format som motsvarade verkligheten. Kommentarerna flödade på dessa dockor. Vanligast var 'hon är inte så där fet'. Särskilt mycket rabalder var det om Beyoncé. Är man så snygg som hon lyckas mediebilden faktiskt radera lite extra sköna kurvor ur unga tjejers medvetanden! På dockor som Raven Symone var det aldrig någon som klagade, trots säkert 20 svunna kilon. (not: går inte att se dessa diskussioner idag då dockornas kroppar statiska för snabbare produktion och kommentarerna kretsar kring PR för de egna användarkontona och försäljning av kläder på dessa)

Kommentarerna till artikeln i Dagensmedia visar just på svårigheten att träffa rätt, och jag håller nog med Äppeldrycken Merry om att antingen måste man stå på sig hela vägen, och annars gör man inte någon nytta alls.