Grungen som jag minns den

De var som gudinnor, de fulländade poslinshyade toppmodelllerna i slutet av 80-talet. Såg man ut som Claudia Schiffer skulle man bli lycklig – ett ouppnåeligt löfte och kvar fanns bara fulhet. Lika tillrättalagd hade musiken varit länge – glättigt, polerat, dansant. Som tur är orkar ingen försöka vara fulländat perfekt i mer än några år i taget och så kom grunge. Det var en befrielse att ha samma kläder på sig som dagen innan, lika bekväma som de som de sköna snubbarna som spelade musiken hade. Grungen innebar skön musik, mycket fest och sena morgnar. Men girlsen blev inte så mycket lyckligare för det som jag minns det. För även om det krävdes mindre tid för att göra sig i ordning på morgonen var tjejer fortfarande mest accessoarer som prydde - alltid i bakgrunden, utan eget värde annat än att vara snygga. Och Pamela Anderson och Carmen Electra upprätthöll fanan med nya lika ouppnåeliga ideal som passade de sunkiga öldrickande snubbarna bättre än de tidigare fläckfria amasonerna och Spice Girls passade på att paketera Girl Power med lite skojsigt fnitter.

Madchen Amick och Sherilyn Fenn var tidiga förebilder. I Twin Peaks stod inte könsmakten i fokus utan kvinnorna hade minst lika viktiga roller i det lilla samhället med det stora mysteriet som männen. Om det låter konstigt att dessa nämns i samband med grunge så är förklaringen att de var bland de första tjejer utöver toppmodellerna som fick ta rollen som snygga kvinnor på många år. Snygga i andra kvinnors ögon pratar jag om. De som försökte uppnå idealen.

Linda Perry, Alanis Morrisette och Björk sjöng sina egna fantastiska låtar, men tog därmed rollen som sexuellt helt ointressanta.

De nya modeikonerna var först Winona Ryder och sedemera Kate Moss. (Blev de modeikoner för att de hängde med Johnny Depp eller hängde med dem för att de var modeikoner... jag minns inte.) Sköra, i behov av någon som skyddade dem, men utan att bry sig om någonting i hela världen tjatade de aldrig på någon om att ta sig ett jobb eller att klippa sig. Sådant brydde de sig inte om, de var bara förälskade, storögda och öppna för det mesta. De var återkomsten av 30-talets Bonnie and Clyde.

Gwen Stefani och Drew Barrymore var det lite mer drag i ändå, de gjorde lite mer som de ville på riktigt, var inte förälskade och var snygga i sina rutiga skjortor. Ja egentligen var det väl bara Gwen som man kunde vilja vara som när jag tänker efter... och det är ganska mycket så det är att vara tonåring. Man tittar på andra runt omkring och försöker uppnå det som verkar vara ett lyckat framgångskoncept.

Nu är det dags igen för lite skotskrutigt lager på lagermode. Men hur fina kläderna hos modehusen än är kan de inte ge den dramatiska och åtråvärda romantik som grungens om än så kommersiella arvtagare Kristen och Robert eller Katy Perry och Russel Brand återskapar. Till själva modebilden av grungen hör liksom en skön snubbe med en skör brud som tar hand om eller som blir omhändertagen. De missförstådda som är hänvisade till varandra, som grälar och bråkar och älskar varandra i nöd och lust. Det är motsägelsefullt att klä sig i tillrättalagd grunge... men det kommer vi göra i höst. Rätt praktiskt att röra sig i när man är med barnen...

Givenchy höst 2013

Haider Ackermann höst 2013

Christopher Kane höst 2013

Mer om Katy Perry bl a: Role Models or only seeking confirmation
Female Role Models are needed

Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta

Inte ens när jag var liten på sjuttiotalet var det en självklarhet att jag som tjej lärde mig att sticka, virka, brodera eller sy, men inte så långt innan det var sömnad sedan länge något feminint, något kvinnor var ämnade till. Textilen användes länge för att uppfostra flickor till att göra nytta och hålla sig stilla. De skulle alltid ha något i händerna. Alltid göra nytta. Det där sista sitter ändå rätt hårt i mig. Alltid göra nytta.

Brigitta Svensson och Louise Waldén har sammanställt Den feminina textilen – makt och mönster och låter i sista kapitlet Johanna Rosenqvist lyfta fram konstnärinnan Malin Arnell som erbjuder ett kit med en vit remsa och röd tråd för att brodera meningen ’Jag känner att jag behövs’... och signera den med det egna namnet.

Det är lite meningen med livet kanske? Jag känner att jag behövs... men hur mycket ska man behövas och hur ofta och för vem? Och kostar det och går arbetet under upphovsrättsliga principer? Vem äger nyttan man gör?  En man känner sig inte nyttig när han broderar... kanske när han snickrar, men alltid när han tjänar pengar. Jösses hur historien lever i oss.

Pernilla Rasmussen söker i Svenssons och Waldéns bok anledningen till att kvinnor över huvud tagit fick sy annat än heminredning och folkdräkt. Männen hade under skråhantverkets tid monopol på det betalda och professionella textila arbetet – (vävarna, pärlstickarna och skräddarna), men skräddarskrået var mindre luckrativt än andra skrån och det var för dyrt för att hålla lager och producera annat än på beställningar. Damskrädderiet tappade också status när modet förändrades och krävde mindre komplicerat skrädderi, medan männens jackor och rockar alltid var krävande sömnad. 1700-talets mode med komplicerade snörliv ersattes under 1800-talet med skurna längder i tunna bomullstyger anpassade att fungera i tropiska kollonier och damskrädderiet kunde därmed utföras av vilket kvinnofolk som helst. Franska romantiker hade definierat att kvinnor var lämpade att sy och det var bara det komplicerade skrädderiet som var avsett för män. 1790 var endast 3 av 114 registrerade skräddare damskräddare i Sverige och här öppnade sig snart en laglig inkomstkälla för sömmerskor, även stött av det ekononomiska kritiska läge som krävde att kvinnor hade rätt till egen försörjning.

Men det var i kvinnornas obetalda vardagsarbete som det textila blev en central del av en kultur och identitet. De broderade och vävda föremålen blev ofta kvar när annat nötts ut och slängts. I broderiet lämnade kvinnors arbete ett synligt avtryck, men helt osignerat. Avtrycket är just kulturellt, folkligt.

’Folket bestod inte av individer, utan var ett kollektiv ur vars djup –folkdjupet – dessa och andra företeelser frambringades.’

Om konsten ansågs skapad av en genialisk individ, sågs folkkonsten som ett uttryck för en kollektiv tradition. Anneli Palmsköld belyser detta i ett kapitel genom att visa hur vävda drätter och hängkläden som osignerade delar av inredningar inte har tilldelats något intresse för den ursprungliga vävaren , medan bonadsmålningar som ingått i samma inredning med tiden har betraktats som alster som har återfunnit sina signeringar.

’Genom att man såg dessa bilder som konstobjekt behandlades de som konst och  man utgick från att det fanns en skapande individ bakom verket. Textilierna har inte behandlats på samma sätt. Att måla har setts som ett uttryck för individens kreativitet, att väva som en del av en kollektivt uppburen tradition.’

En intressant aspekt i detta är att det trots de omfattande samlingar som finns idag är omöjligt att tolka om upphovskvinnorna när de vävde och broderade sina alster endast har fört vidare en gammal tradition med de mönster som fanns i bygden eller familjen, eller om de i kontext och sammansättning medvetet har brutit mot normer eller tagit egna kreativa inititiativ likt Karin Larsson.

Jag tolkar det som att intresset för den svenska Hemslöjden med sina föreningar uppstod och närdes både av nationalistiska strömningar och av en värdering av det genuina och personliga som i motsats till automatisering och slätstrukenhet. Insamlingen, katalogiseringen och bevarandet vid olika museer i landet har erbjudit annars obefintliga jobbmöjligheter för flera kvinnliga eldsjälar. Flera av dessa presenteras i ’Den feminina textilen’, men som vid alla intellektuella institutioner och gebit skymtar en ordentligt pretantiös och hierarkisk anda i det arbetet. I slutet av boken ställs också funderingen om den pretantionen är relevant i t ex formgivar- och konsnärskretsar. Det känns ibland som att det är vettigare att lägga energin på kampen utanför området än inom...   

’En betydelsefull del i kampen för en annan maktordning mellan könen är att erkänna och uppvärdera traditionellt feminina verksamhetsområden.’

Märta Måås-Fjetterström är kanske det enda namn bredvid Karin Larsson som står för sig självt i den svenska hantverkstraditionen för den normalintresserade. Hon anses vara konstnärinna. Det är antagligen tack vare att hon tog den gamla kunskapen och traditionen och gjorde egna mönster och skapelser med denna, men också att hon hävdade den. Hon signerade sina verk och ansåg själv att de hade verkshöjd. Det här bekämpades å det yttersta på Malmömagasinet där hon länge arbetade, där de menade att hon inkräktade på det ortstypiska folkets kultur. Det finns alltså strömningar som bestämt hävdar att hemslöjd inte kan vara konst och inte ha en upphöjd avsändare. För mig låter det rätt mycket som jantelag, eller så har man bara helt olika syn på feminism och hantverk.

Jag tyckte både syslöjd och träslöjd var lika roliga ämnen i skolan, men slutade helt att ägna mig åt sömnad och textil i tonåren. Det fanns roligare saker att göra. De senaste åren har jag fått upp en stor kärlek för syjuntan som format och behovet av det personliga hantverket i en tid då allt ser likadant ut. Det personliga, unika, hantverkade är värt stora pengar i vår massindustri. Jag avundas de som kan och ser dem överallt. På tåget plockar ett par kvinnor upp sina stickningar som om det vore det naturligaste i världen. På jobbet hittar jag en måntalig syjunta där tjejer från UR syr presenter till baby showers, virkar små små converseinspirerade sockor efter mönster och VD’ns högra hand syr klart den röda klänningen till företagsfesten. Men allra bäst blir det när någon är kreativ och skapar hantverkad konst – kombinerar det gamla med det nya. Traditioner kombinerade med det vi har nu är det som träffar mig hårdast i hjärtat, det är där jag är – i historien, i samtiden och i framtiden.

Jag tror att Susanna Bauer när hon beskriver sitt arbete, fångar något som många i hantarbetet kan relatera till.

– Jag gillar att ge tid till det oansenliga. Det som omger oss och ofta går oss obemärkt förbi. Att kunna uppmärksamma dessa obetydliga men mycket taktila material, genom en numera stor tillskansad kunskap om hur de fungerar, ger mig mycket.

Mer inspiration finns på t ex

Zickermans

RadicalCrossstitch 

MrXStitch

Cross Stitch Ninja

Feminismen en långdragen kamp

Det är uppiggande att nästan varje dag nu få se att inte bara kvinnor, utan även män belyser de otydliga och gömda vardagsfällorna där vi framställs stereotypiskt och normaliserat på det sätt som när den samhällsstruktur vi lever i så att den kan fortleva. Hur feministisk man än må vara är det ändå lätt att trilla dit. Min egen sexåriga dotter avslöjade mig omedvetet för några år sedan när vi åkte förbi IKEA och jag berättade för henne att det var en av världens rikaste män som var svensk och ägare att företaget.
- Varför män? frågade hon spontant.
- Vaddå menar du, han är en av världens rikaste män.
- Varför är topplistan bara män?
Hädanefter pratar vi om världens rikaste människor istället.

Men så blir jag lite matt. För den här kampen har först så många gånger förut. Det slog mig på riktigt för första gången för några år sedan när jag läste Kvinnoprofiler av Gundhild Kyle och Eva von Krusenstjerna, hur många kvinnor som har fört den här striden för att få friheten att göra det de har trott på. 

Mary Wollstonecraft
’Femton år gammal beslöt jag mig för att aldrig gifta mig av ekonomiska skäl och att aldrig tåla ett liv i beroende’

Mördaren eller helgonet Charlotte Corday, Christine de Pizan, Olympe de Gouges som författade Förklaring om kvinnornas och medborgarinnans rättigheter på 1700-talet. Fredrika Bremer, Sophie Adlersparre, blåstrumpan Flora Tristan, Louise Aston som ämnade befria kvinnorna även om det skulle kosta hennes livet, Louise Otto som värvade medborgarinnor för frihetens rike, den amerikanska kvinnliga rösträttens Elisabeth Cady Stant, Matilda Joslyn Gage och Susan B Anthony, Sofie Sager som vann ett våldtäktsmål i mitten av 1800-talet. Revolutionären Louise Michel, terroristen Sofia Perovskaja, Josephine Butler som definierade prostitutionen som resultatet av mäns totala ekonomiska makt vid sekelskiftet. Suffragetterna Pankhurst, Henriette Goldschmidt, Auguste Schmidt, internationella kvinnodagens Clara Zetkin, den första kvinnliga läkaren Elizabeth Blackwell, demokraten och feministen Frida Stéenhoff, äventyrerskan och politikern Gertrude Bell, Coco Chanel, piloten Amelia Earhart, Agnes von Krusenstjerna, svenska rösträttens Anna Sterky och den till slut helt förtryckta Alexandra Kollontaj i början av 1900-talet. Simone de Beauvoir, Dorothy Parker, Käthe Kollwits, Maria Grollmuss, Liselotte Herrmann och Elfriede Scholz under mellankrigstiden och Alva Myrdal. Och på det alla 70-talets feminister. Och så förstås alla kvinnor utanför västvärlden. Och så alla de som det aldrig har skrivits ett ord om, och många fler som det har skrivits om.

 

Och här är vi än och tar ny kraft ännu en gång och tycker nu så gott som unisont att det är helt fel att kvinnor inte vågar gå utomhus på kvällarna, att män passar på att våldta kvinnor medan de är ute och gör egyptisk revolution, att kvinnomisshandeln ökar och att kvinnor inte har samma utrymmen för karriär och går ner på deltid för att ta hand om familj och hem. Och ändå är det så. Det går långsamt framåt och ibland lite bakåt. 

Livet efter 40

Alla frågar - hur känns det? Under gårdagen fick jag verkligen känna efter flera gånger för att kunna ge ett inte alltför meningslöst svar. Det hade varit lätt att säga att man ju börjar bli gammal nu, eller att det är lite ångestfyllt bara så där i förbifarten, men eftersom det nu inte alls känns så vore det lite fånigt. Och 'Det känns bra' svarar ju inte heller egentligen på frågan. En vän berättade att hon hade drabbats av dödsångest under sitt fyrtionde år, en stark rädsla för att dö.

Jag känner mig rånöjd. Jag har mycket mer pengar än jag vill ha, fler vänner än jag hinner träffa, ett överflöd av kärlek från barn och man, är grym på mitt jobb och får tillfället gång på gång att dela kunskap med andra, jag har till fullo uppfyllt mitt mål att skapa en plats för tjejer på Internet och får äntligen sova hela nätter ibland. Jag har det så fruktansvärt bra. (Ok då, det är skittrist att skotta uppfarten vecka efter vecka efter vecka, vinter efter vinter...)

Finns det något att se fram emot då - efter 40 - eller är allt klart nu? Jag måste träffa vänner mer ofta - med vänner är livet som bäst. Det förhoppningsvis dags någon gång framöver att hitta tid till att måla och träna - även det förgyller livet. Jag måste sluta fräta sönder jorden och vill inte döda fler djur för att äta upp i onödan. Och tänk om jag kunde få några fler tjejer (och killar) att lära sig att programmera så att de har arbetsmarknaden vidöppen och utvecklarmakten i sin hand när de går ut skolan. En bok i kvinnohistoria utifrån klädperspektiv vore kul att få tid att illustrera och skriva. 15 veckors semester om året vore fint så att jag kan få all den tid med barnen som jag skulle vilja ha. Tid, tid, tid, tid är hårdvalutan. Det är så mycket jag vill göra. Kanske lite dödsångest ändå för att jag inte ska hinna.

En normal kvinna vet ingenting

Särskilt engagerad blir jag i kapitel 7 i Caitlin Morans bok How to Be a Woman – kapitlet om sexism. Mycket annat som rör vardagen som kvinna är så tydligt, men sexismen är det mest svåråtkomliga och otydliga området i genusfrågan.

130:25
Because – like racism, anti-Semitism and homophobia – modern sexism has become cunning. Sly. Codified. In the same way a closet racist would never dream of openly saying ‘nigger’ but might make a pointed reference to someone black having natural rhythm, or liking fried chicken, so a closet misogynist has a vast array of words, comments phrases and attitudes that they can employ to subtly put a woman down, or disconcert her, but without it being immediately apparent that that is what they are actually doing.

Män är bevisligen bättre
Och det är inte så konstigt. Så här långt i historien har inga kvinnor någonsin gjort något extra anmärkningsvärt, det finns ingenting som talar för oss när vi lär oss världsordningen att män är bättre än kvinnor. Allt indikerar att det faktiskt är så det är – kvinnor är historiskt sett losers.

Sid 134:20 
Even those men born post-feminism, raised on textbooks and marches and their own mothers leaving each morning for the office, however much they might believe in the theoretical equality of women, and respect those around them, they’re scarcely unaware of the great seep of history that went before. .. We have no Mozart; no Einstein; no Galileo; no Gandhi. No Beatles, no Churchill, no Hawking, no Columbus. It just didn’t happen.

Utvecklingen går baklänges
Jag funderar ofta på varför jag som var påläst och intresserad redan för tjugo år sedan, inte engagerade mig starkare i de här frågorna redan då – varför gick jag inte KTH i ren protest, varför var jag inte toksträng i löneförhandlingar eller argumenterade starkare mot de första silliconbrösten. Men i grungens tidevarv hade vi aldrig kunnat ana…

139:9
We all, naively, presume it is a problem of another age, and that things are getting better and better by the days. We don’t know what’s coming towards us – Nuts and Brazilians, Moira Stuart fired because she’s too old, and another decade and a half of unequal pay. In an era of PJ Harvey, we cannot imagine the Pussycat Dolls.

Jag har förhoppningar om de som är 20 idag. En då mycket ung kollega förklarade för mig en gång att hon inte uppskattade när chefen framåt åttatiden på kvällen kom in och ropade till den halvan där alla killarna satt (utvecklarsidan) att hänga med ut och ta en öl utan att vända sig till den andra sidan av lokalen där alla tjejerna (illustratörerna) satt. Tjejer har idag redan vid mycket ung ålder koll på de otydliga olikheter som omger dem och låter dem inte passera. De är uppfostrade till att kräva samma chanser som alla andra.

Tjejer kan och vet ingenting om någonting
Något av det knepigaste med att vara kvinna är att det krävs ofantlig bevisläggning med statistik och grundliga underlag för att någon alls ska tro att hon kan och vet något. Män är alltid experter. De behöver bara uttala sig så lyssnar andra och svarar antingen med motargument eller håller med – men de kräver aldrig samma minutiösa förarbete för att det ska vara intressant att reflektera vidare. Många många gånger har jag inte varit betrodd att ha en aning om vad en ung tjej tänker på och vad hon vill göra. Det är större sannolikhet att en ung kille som just har börjat reflektera över feministiska frågor blir inkallad till en expertpanel, än en medelålders kvinna.

141:1
Halfway throught this speech, I am shouted down by a male editor, who dismisses everything I say out of hand, and concludes his argument with the statment. 'You wouldn’t know what it’s like to be a fat teenage girl, being shouted at in the street by areseholes'.
At the time, I am a fat teenage girl, being shouted at in the street by arseholes. I am rendered silent with astonishment that I am being lectured on a radical feminist youth movement by a middle-aged straight white man. It’s like he thinks he understands everything better than me – even me!’’

Män sätter agendan för hur en kvinna är

Jag har alltid undrat hur normal jag är och anstränger mig som ett djur för att framstå som och agera som jag bör och ska, jag vet att ingenting annat är accepterat. Jag har prövat. Jag känner ofta heller inte alls igen mig i tjejerna på tv och på film. De älskar att shoppa, måla naglarna och bryr sig otroligt mycket om glansen på sitt hår. Borde kanske jag också göra det för att bli lite mer som alla andra?

141:21
'Fiction and film is full of these imaginary gay men and straight women, saying what straight men imagine we would say, and doing what straight men imagine we would do. Every gay I ever see has an ex-lover dying of AIDS. Fucking Philadelphia. I’ve started to think I should get an AIDS boy-friend, just to be normal.’