Grungen som jag minns den

De var som gudinnor, de fulländade poslinshyade toppmodelllerna i slutet av 80-talet. Såg man ut som Claudia Schiffer skulle man bli lycklig – ett ouppnåeligt löfte och kvar fanns bara fulhet. Lika tillrättalagd hade musiken varit länge – glättigt, polerat, dansant. Som tur är orkar ingen försöka vara fulländat perfekt i mer än några år i taget och så kom grunge. Det var en befrielse att ha samma kläder på sig som dagen innan, lika bekväma som de som de sköna snubbarna som spelade musiken hade. Grungen innebar skön musik, mycket fest och sena morgnar. Men girlsen blev inte så mycket lyckligare för det som jag minns det. För även om det krävdes mindre tid för att göra sig i ordning på morgonen var tjejer fortfarande mest accessoarer som prydde - alltid i bakgrunden, utan eget värde annat än att vara snygga. Och Pamela Anderson och Carmen Electra upprätthöll fanan med nya lika ouppnåeliga ideal som passade de sunkiga öldrickande snubbarna bättre än de tidigare fläckfria amasonerna och Spice Girls passade på att paketera Girl Power med lite skojsigt fnitter.

Madchen Amick och Sherilyn Fenn var tidiga förebilder. I Twin Peaks stod inte könsmakten i fokus utan kvinnorna hade minst lika viktiga roller i det lilla samhället med det stora mysteriet som männen. Om det låter konstigt att dessa nämns i samband med grunge så är förklaringen att de var bland de första tjejer utöver toppmodellerna som fick ta rollen som snygga kvinnor på många år. Snygga i andra kvinnors ögon pratar jag om. De som försökte uppnå idealen.

Linda Perry, Alanis Morrisette och Björk sjöng sina egna fantastiska låtar, men tog därmed rollen som sexuellt helt ointressanta.

De nya modeikonerna var först Winona Ryder och sedemera Kate Moss. (Blev de modeikoner för att de hängde med Johnny Depp eller hängde med dem för att de var modeikoner... jag minns inte.) Sköra, i behov av någon som skyddade dem, men utan att bry sig om någonting i hela världen tjatade de aldrig på någon om att ta sig ett jobb eller att klippa sig. Sådant brydde de sig inte om, de var bara förälskade, storögda och öppna för det mesta. De var återkomsten av 30-talets Bonnie and Clyde.

Gwen Stefani och Drew Barrymore var det lite mer drag i ändå, de gjorde lite mer som de ville på riktigt, var inte förälskade och var snygga i sina rutiga skjortor. Ja egentligen var det väl bara Gwen som man kunde vilja vara som när jag tänker efter... och det är ganska mycket så det är att vara tonåring. Man tittar på andra runt omkring och försöker uppnå det som verkar vara ett lyckat framgångskoncept.

Nu är det dags igen för lite skotskrutigt lager på lagermode. Men hur fina kläderna hos modehusen än är kan de inte ge den dramatiska och åtråvärda romantik som grungens om än så kommersiella arvtagare Kristen och Robert eller Katy Perry och Russel Brand återskapar. Till själva modebilden av grungen hör liksom en skön snubbe med en skör brud som tar hand om eller som blir omhändertagen. De missförstådda som är hänvisade till varandra, som grälar och bråkar och älskar varandra i nöd och lust. Det är motsägelsefullt att klä sig i tillrättalagd grunge... men det kommer vi göra i höst. Rätt praktiskt att röra sig i när man är med barnen...

Givenchy höst 2013

Haider Ackermann höst 2013

Christopher Kane höst 2013

Mer om Katy Perry bl a: Role Models or only seeking confirmation
Female Role Models are needed

Kvinnligt hantarbete – att alltid göra nytta

Inte ens när jag var liten på sjuttiotalet var det en självklarhet att jag som tjej lärde mig att sticka, virka, brodera eller sy, men inte så långt innan det var sömnad sedan länge något feminint, något kvinnor var ämnade till. Textilen användes länge för att uppfostra flickor till att göra nytta och hålla sig stilla. De skulle alltid ha något i händerna. Alltid göra nytta. Det där sista sitter ändå rätt hårt i mig. Alltid göra nytta.

Brigitta Svensson och Louise Waldén har sammanställt Den feminina textilen – makt och mönster och låter i sista kapitlet Johanna Rosenqvist lyfta fram konstnärinnan Malin Arnell som erbjuder ett kit med en vit remsa och röd tråd för att brodera meningen ’Jag känner att jag behövs’... och signera den med det egna namnet.

Det är lite meningen med livet kanske? Jag känner att jag behövs... men hur mycket ska man behövas och hur ofta och för vem? Och kostar det och går arbetet under upphovsrättsliga principer? Vem äger nyttan man gör?  En man känner sig inte nyttig när han broderar... kanske när han snickrar, men alltid när han tjänar pengar. Jösses hur historien lever i oss.

Pernilla Rasmussen söker i Svenssons och Waldéns bok anledningen till att kvinnor över huvud tagit fick sy annat än heminredning och folkdräkt. Männen hade under skråhantverkets tid monopol på det betalda och professionella textila arbetet – (vävarna, pärlstickarna och skräddarna), men skräddarskrået var mindre luckrativt än andra skrån och det var för dyrt för att hålla lager och producera annat än på beställningar. Damskrädderiet tappade också status när modet förändrades och krävde mindre komplicerat skrädderi, medan männens jackor och rockar alltid var krävande sömnad. 1700-talets mode med komplicerade snörliv ersattes under 1800-talet med skurna längder i tunna bomullstyger anpassade att fungera i tropiska kollonier och damskrädderiet kunde därmed utföras av vilket kvinnofolk som helst. Franska romantiker hade definierat att kvinnor var lämpade att sy och det var bara det komplicerade skrädderiet som var avsett för män. 1790 var endast 3 av 114 registrerade skräddare damskräddare i Sverige och här öppnade sig snart en laglig inkomstkälla för sömmerskor, även stött av det ekononomiska kritiska läge som krävde att kvinnor hade rätt till egen försörjning.

Men det var i kvinnornas obetalda vardagsarbete som det textila blev en central del av en kultur och identitet. De broderade och vävda föremålen blev ofta kvar när annat nötts ut och slängts. I broderiet lämnade kvinnors arbete ett synligt avtryck, men helt osignerat. Avtrycket är just kulturellt, folkligt.

’Folket bestod inte av individer, utan var ett kollektiv ur vars djup –folkdjupet – dessa och andra företeelser frambringades.’

Om konsten ansågs skapad av en genialisk individ, sågs folkkonsten som ett uttryck för en kollektiv tradition. Anneli Palmsköld belyser detta i ett kapitel genom att visa hur vävda drätter och hängkläden som osignerade delar av inredningar inte har tilldelats något intresse för den ursprungliga vävaren , medan bonadsmålningar som ingått i samma inredning med tiden har betraktats som alster som har återfunnit sina signeringar.

’Genom att man såg dessa bilder som konstobjekt behandlades de som konst och  man utgick från att det fanns en skapande individ bakom verket. Textilierna har inte behandlats på samma sätt. Att måla har setts som ett uttryck för individens kreativitet, att väva som en del av en kollektivt uppburen tradition.’

En intressant aspekt i detta är att det trots de omfattande samlingar som finns idag är omöjligt att tolka om upphovskvinnorna när de vävde och broderade sina alster endast har fört vidare en gammal tradition med de mönster som fanns i bygden eller familjen, eller om de i kontext och sammansättning medvetet har brutit mot normer eller tagit egna kreativa inititiativ likt Karin Larsson.

Jag tolkar det som att intresset för den svenska Hemslöjden med sina föreningar uppstod och närdes både av nationalistiska strömningar och av en värdering av det genuina och personliga som i motsats till automatisering och slätstrukenhet. Insamlingen, katalogiseringen och bevarandet vid olika museer i landet har erbjudit annars obefintliga jobbmöjligheter för flera kvinnliga eldsjälar. Flera av dessa presenteras i ’Den feminina textilen’, men som vid alla intellektuella institutioner och gebit skymtar en ordentligt pretantiös och hierarkisk anda i det arbetet. I slutet av boken ställs också funderingen om den pretantionen är relevant i t ex formgivar- och konsnärskretsar. Det känns ibland som att det är vettigare att lägga energin på kampen utanför området än inom...   

’En betydelsefull del i kampen för en annan maktordning mellan könen är att erkänna och uppvärdera traditionellt feminina verksamhetsområden.’

Märta Måås-Fjetterström är kanske det enda namn bredvid Karin Larsson som står för sig självt i den svenska hantverkstraditionen för den normalintresserade. Hon anses vara konstnärinna. Det är antagligen tack vare att hon tog den gamla kunskapen och traditionen och gjorde egna mönster och skapelser med denna, men också att hon hävdade den. Hon signerade sina verk och ansåg själv att de hade verkshöjd. Det här bekämpades å det yttersta på Malmömagasinet där hon länge arbetade, där de menade att hon inkräktade på det ortstypiska folkets kultur. Det finns alltså strömningar som bestämt hävdar att hemslöjd inte kan vara konst och inte ha en upphöjd avsändare. För mig låter det rätt mycket som jantelag, eller så har man bara helt olika syn på feminism och hantverk.

Jag tyckte både syslöjd och träslöjd var lika roliga ämnen i skolan, men slutade helt att ägna mig åt sömnad och textil i tonåren. Det fanns roligare saker att göra. De senaste åren har jag fått upp en stor kärlek för syjuntan som format och behovet av det personliga hantverket i en tid då allt ser likadant ut. Det personliga, unika, hantverkade är värt stora pengar i vår massindustri. Jag avundas de som kan och ser dem överallt. På tåget plockar ett par kvinnor upp sina stickningar som om det vore det naturligaste i världen. På jobbet hittar jag en måntalig syjunta där tjejer från UR syr presenter till baby showers, virkar små små converseinspirerade sockor efter mönster och VD’ns högra hand syr klart den röda klänningen till företagsfesten. Men allra bäst blir det när någon är kreativ och skapar hantverkad konst – kombinerar det gamla med det nya. Traditioner kombinerade med det vi har nu är det som träffar mig hårdast i hjärtat, det är där jag är – i historien, i samtiden och i framtiden.

Jag tror att Susanna Bauer när hon beskriver sitt arbete, fångar något som många i hantarbetet kan relatera till.

– Jag gillar att ge tid till det oansenliga. Det som omger oss och ofta går oss obemärkt förbi. Att kunna uppmärksamma dessa obetydliga men mycket taktila material, genom en numera stor tillskansad kunskap om hur de fungerar, ger mig mycket.

Mer inspiration finns på t ex

Zickermans

RadicalCrossstitch 

MrXStitch

Cross Stitch Ninja

Livet efter 40

Alla frågar - hur känns det? Under gårdagen fick jag verkligen känna efter flera gånger för att kunna ge ett inte alltför meningslöst svar. Det hade varit lätt att säga att man ju börjar bli gammal nu, eller att det är lite ångestfyllt bara så där i förbifarten, men eftersom det nu inte alls känns så vore det lite fånigt. Och 'Det känns bra' svarar ju inte heller egentligen på frågan. En vän berättade att hon hade drabbats av dödsångest under sitt fyrtionde år, en stark rädsla för att dö.

Jag känner mig rånöjd. Jag har mycket mer pengar än jag vill ha, fler vänner än jag hinner träffa, ett överflöd av kärlek från barn och man, är grym på mitt jobb och får tillfället gång på gång att dela kunskap med andra, jag har till fullo uppfyllt mitt mål att skapa en plats för tjejer på Internet och får äntligen sova hela nätter ibland. Jag har det så fruktansvärt bra. (Ok då, det är skittrist att skotta uppfarten vecka efter vecka efter vecka, vinter efter vinter...)

Finns det något att se fram emot då - efter 40 - eller är allt klart nu? Jag måste träffa vänner mer ofta - med vänner är livet som bäst. Det förhoppningsvis dags någon gång framöver att hitta tid till att måla och träna - även det förgyller livet. Jag måste sluta fräta sönder jorden och vill inte döda fler djur för att äta upp i onödan. Och tänk om jag kunde få några fler tjejer (och killar) att lära sig att programmera så att de har arbetsmarknaden vidöppen och utvecklarmakten i sin hand när de går ut skolan. En bok i kvinnohistoria utifrån klädperspektiv vore kul att få tid att illustrera och skriva. 15 veckors semester om året vore fint så att jag kan få all den tid med barnen som jag skulle vilja ha. Tid, tid, tid, tid är hårdvalutan. Det är så mycket jag vill göra. Kanske lite dödsångest ändå för att jag inte ska hinna.

Responsive, Escenic och Nova - ett år på SVTi

Raka vägen från ett uppdrag på CSR i praktiken ramlade jag för ett år sedan in som konceptutvecklare i barnteamet på SVTi. Sara Ohlsson var den engagerade och hängivna produktägare som sedan ett halvår tillbaka drev nova-projektet med Dobermans hjälp. Nova var ett projekt, en arbetsmetodik, för att ta fram kunskap om hur barn använder webben. Syftet med arbetet var att kunna bygga världens bästa barnwebb.

Första dagen på jobbet släppte teamet det första steget arbetet hade resulterat i - ett barnramverk som samlar alla barnsidor på svt.se på samma ställe - en egen fristående produkt. Samma dag släpptes även Saras egen bok 'Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag'. Stämningen i teamet var skyhög.

Mitt första projekt var en webbunik satsning med Elin Ek som karaktären Gloria. Ur det lärde vi oss att en blogg inte blir populär för att det heter blogg, utan för dess innehåll, kontakt med läsare, personlig avsändare och frekvens av uppdateringar.

Därefter inledde jag ett härligt samarbete med Lilla Aktuellt och med Lilla Sportspegeln. Jag hade uppdraget att strukturera om deras befintliga sidor och innehåll enligt nya nova-principer och resultatet var så lyckat det kunde bli utan någon som helst nyutveckling. Inför det stundande bytet av cms låg ingen utveckling i det gamla polopoly. Antalet sidvisningar niodubblades.

I och med detta cms-byte och en rad tråkiga sjukdomsfall i teamet skars mycket påbörjat arbete bort under hösten. Planerna vi hade för både Barda och Minimello blev minimerade. Under våren åkte jag tåg kors och tvärs över Sverige för att träffa redaktioner i Falun, Malmö och Växjö och jag träffade och studerade många barn - i alla olika åldrar, döva, samiska, internetvana eller ovana. Under hösten fick tyvärr det arbetet stanna av och energinivån i teamet dippade.

Sara lämnade sin tjänst till Erik som lämnade den till helt nytillkomne ex tv4veteranen Thomas som delade uppgiften som tillförordnad produktägare för barnteamet med tjänsten som produktägare för allmäntv-utbudet på webben. Under hösten har vi jobbat fram miniminivåer på prioriterade responsiva moduler till nya cms'et Escenic - tråkiga ord och termer men riktigt roligt att bygga något riktigt bra från grunden. Till min lycka tog vi in en knivskarp usability designer som blev det där bästa komplementet till mitt jobb. Björn blev kollegan som jackar i precis där jag själv tar slut och tillsammans gör vi bra saker.

Det slog mig tidigt hur public service värdena är närvarande både i utbudet och även internt i organisationen. Jag har deltagit i zebra-projekt för mångfaldsarbete i media och FUNKA-utvärderingar för tillgänglighet för alla. Jag påbörjade research för en teckenspråkig interaktiv produktion redan under våren och träffade under hösten åttaåringar på Manillaskolan som gav ytterligare insikter om teckenspråkiga barns behov. Även ett samiskt spel som släpps under våren 2012 föll in under mina vingar. Mycket av det arbete som är så viktigt men som aldrig går att motivera med kommersiella mål är prioriterat på SVT - en dröm för en humanistisk konceptutvecklare.

I december mejlade jag mest filer mellan olika parter och letade saknade filer för att vi skulle kunna få ut ett flertal inköpta speltitlar. Jag bevakade inköp för att tidigt kunna önska tillgängliga spel i kontrakten. Jag hoppas vi får se dem på svt.se/barn/spel ett efter ett under våren. Min andra scrummaster gick på pappaledighet och en av våra strålande redaktörer drog till Barcelona några månader. Jag pratade communitys i direktsändning i Lilla Aktuellt Skola.

Den sista januari var min sista dag. Det är mycket sorgligt att inte få träffa alla strålande kollegor varje dag. Emil som ständigt bjussar på sin egen kreativa photoshophumor, Feminsistiska Fanny som gjorde improviserad och spontan stand-up för utvecklarna, Johanna som ger allmänt hopp om att framtiden är ljus när det finns unga människor som hon, hela det briljanta konceptutvecklarteamet som har tagit mig milsteg framåt i kunskapspåfyllning, Linda som har energin som krävs, vår statistikstjärna Uddståhl som är som jag - och det är så kul att hitta sådana på arbetsplatsen också, ALLA fina utvecklare som är så välkomnande och tar sig tid att tålmodigt skapa förståelse för vad de gör och kräver.

Den första februari startade Labyrinten ett nytt programformat, med tillhörande spel

som jag kommer att vara grymt nyfiken på statistiken på eftersom jag precis hann få det färdigt för implementation innan jag slutade. Jag kommer också att spana nyfiket efter Kunskapskanalens kommande sida och det vore roligt att se redaktörerna presentera galor med ett nytt verktyg någon gång i framtiden.

Det tog mig ett halvår att greppa det ografiska statistikverktyget comscore, liksom att förstå vad meta, vision, klippsymfonier, responsive och resurscenter är. Jag hittar nu till UR, nyhetshavet, bolibompaköket och alla konferensrum. Jag hoppas att jag kommer få tillfälle i framtiden att plocka fram de kunskaperna igen.

Gamification - en metod för bättre konvertering

Igår pratade jag om Gamification på Web Service Award. Det jag alltid är rädd för när jag pratar om ämnet är att publiken ska uppfatta det som att allt ska bli spel. Jag försöker lyfta fram att jag använder gamification som en metod för att skapa onlineprodukter för att det ska bli

- lättare att greppa och förstå erbjudandet
- enkelt att engagera sig med ett klick för att komma in i ett flöde som
- för användaren vidare i erbjudandet tills
- målet är nått
- och dessutom gärna ha en anledning till att komma tillbaka fler gånger och
- att få fler att vilja använda tjänsten/sajten


Målet kan lika gärna vara att lära sig något som att köpa något eller ha fått en viss bestämd information.

Vi pratar om Motivation, Möjligheter och Triggers - samma ord som psykologer och lärare pratar om i Maslows behovspyramid och som säljare och marknadsförare använder sig av i trattar (funnels). Det handlar om hur vår hjärna fungerar. Vi känner alla igen grundtanken.

I gamification vill vi också gärna lyckas leda in användaren i ett härligt flow - en perfekt balans mellan trygghet och spänning, mellan kunskap och utmaning. Den balansen skapas ofta med hjälp av progression varför gamification lätt blandas ihop med badges och poängräkning. Men flow hittar vi likväl i verkliga livet - när vi slänger upp en drake i luften och dess svängar gör att vi automatiskt svarar med att parera för att hålla den uppe, eller när vi lär oss ett instrument.

Vi ser att de inbjudande tangenterna är till för att tryckas ner och vid trycket får vi direkt respons när tonen ljuder. Vi har en truddilutt i huvudet som vi försöker ta ut ton för ton, ett tydligt mål. Vi fortsätter gärna att öva fler gånger för att bli bättre och till slut kunna spela Fur Elise framför en eminent publik.

Den där publiken är helt avgörande för att det ska vara värt att fortsätta. Få spelar piano, sätter på sig en snygg jacka eller gör ett köp helt och hållet ensam, utan att någonsin vilja höras eller synas för andra. Det är mångfaldigt roligare om vi får respons från vänner eller andra. Facebook, bloggar och mer utgör den publiken långt innan vi är professionella pianister idag. Det är också ofta responsen som utmanar oss att fortsätta - bli bättre, uppdatera, förändra.

Om vi lyckas skapa ett flow och kombinerar det med att erbjuda en bra publik och en skara människor att jämföras med, kan rätt trigger vid rätt tillfälle bli mycket effektfull. Om jag påminns om att jag köpa mig glad precis när jag är i som störst behov av det kan försäljningen fördubblas på en natt. Påminns jag om vad jag kan köpa när jag inte har några pengar fungerar det sämre.

Det här är ganska komplexa system. Det kan krävas programmerare, speldesigners, affärsutvecklare, analytiker, usability designer, konceptutvecklare, specialister och ytterligare copy, form, projektledare, kommunikatör, marknadsförare och kanske kundtjänst för att det ska bli riktigt bra. Det funkar inte att vara en Don Draper som ensam talar om för alla vad som ska göras. Det blir också ruskigt kostsamt och dåliga kompromissade resultat med för många stakeholders. De här projekten måste bygga på tydliga ramverk och en stor portion förtroende för att bli framgångsrika.

Allas bidrag är lika avgörande för att projektet ska lyfta.

Gamification framtidenswebbare

View more presentations from Malin Ströman

Mormor var nog ingen riktig tant ändå

Äntligen har någon skrivit boken jag har längtat efter! Den jag så gärna hade velat skriva själv. Nu är det Fatima Bremmer som har gjort det istället och den heter De sista tanterna, från husmor till modeikon. Hon går så fint igenom den äkta tantens genuina attribut ett efter ett med hjälp av vackra personporträtt av en snart utdöd generation kvinnor. Attrituben är kläderna, köket, jävlaranammat, håret, familjen, fritiden och tingen. Hon vänder bilden av tanten som martyr, gnällig, rynkig och bitter till ärlig, stabil och trygg.

Men även om jag känner oerhört varmt för den stiliga tant som beskrivs tycker jag ändå att den bittra och gnälliga tanten kunde ha fått ett litet litet utrymme också. Tanten som inte kunde skapa egen styrka i samhällets struktur utan istället dukade under för den.

På mormors begravning blev jag nästan illa berörd av prästens ansträngning att måla upp den döda kvinna hon aldrig hade träffat som något storartat. Den mormor jag kände ville minst av allt framstå som storartad. Hon ville inte synas alls. Prästen hade i ett samtal med min mamma, mormors enda barn, fått några snuttar ur ett nittiotvå år långt liv. Jag kan tro att min 70-åriga mamma inte kunde komma på några fantastiska milstolpar utan kort och torrt fumlade efter något som prästen kunde nämna i sin slutplädering. Mormor var ingen tankesfull storyteller, än mindre min mamma.

När prästen högdraget försökte återberätta de korta snuttarna med en kärleksfull ton blev det hela nästan hånfullt. Mamma tyckte det var pinsamt, hon har få kärleksfulla minnen, om några, och det var tur att morfars hörsel var så illa att han inte hörde orden, menade hon.

Mormor bara var. Hon existerade helt opretentiöst, livrädd för att synas eller ta från någon, bara fanns utan någon som helst tanke och reflektion, i en värld som var uppbyggd endast av henne själv ständigt utsatt av omvärldens blickar. Kvävande blickar. Dömande blickar. Till intet görande blickar. Mormor var centrum i sitt universum och ändå livrädd för att vara det.

Idag är vi istället en liten del i ett komplext samhälle där många olika individer ska samsas på en liten yta. I det tar vi för oss och försöker styra vår egen lilla yta utifrån vårt och andras bästa. Vi vill ha en mening med livet, hinna åstadkomma saker, hitta kärleken och helst lyckas stå utanför alla tänkbara sorger. Vi vill och vill och vill. Jag tror mormor slutade vilja någonting på 40-talet.

Det är så mycket som är så spännande med mormors generation. Den som Fatima Bremmer definierar som tanterna. De sista individerna som inte hade någon tonårsrevolution, utan som blev vuxna samma dag som de konfirmerade sig. De som föddes under första världskrigets tunga år, som sprang barfota merparten av året och som hann gå på café med väninnor, innan andra världskriget bröt ut. Då var mormor tjugo år. Hon födde sitt första och enda barn utomäktenskapligt. Vilken skam - det nämnde hon aldrig för någon, men min mamma minns det och berättade tidigt om det. Det har satt spår även i hennes liv. (jösses om hon ser mig skriva detta offentligt nu!!!)

Innan graviditeten vet jag att mormor hade hunnit med minst en cykelsemester med sin två år yngre framtida man. Jag har otroligt svårt att se min mormor cykla från Motala till Rättvik och tillbaka, men hon var också ung och stark en gång. Därefter måste morfar ha varit borta för det mesta. Han tog värvning som telegrafist i flottan och letade ubåtar i Östersjön under andra världskriget och längre än så. Familjen var inhyst i ett par av de små små stugorna utmed huvudvägen genom Ljugarn. Morfar tog körkort med hjälp av öns enda bil. Han fick starta, backa och köra framåt en tio meter. Det körkortet körde han med tills han var över nittio. hoppas mamma har behållit hans gamla telegraf, den är ett roligt och fint minne från honom.

Som nyinflyttad hemmafru med nyfödd bebis i stuga med vedspis, brunn, dass och stearinljus kan livet inte ha varit så kul, fast det var det väl inte för någon under kriget och somrarna var fina som de är på Gotland. Det finns många foton på mina pepparkaksbruna morföräldrar uppflugna på raukar. Morfar hade många spännande, dråpliga, intressanta anekdoter från fartyget och ubåtsjakterna att berätta. Någon gång letade han fram gamla sparade ransoneringskuponger ur gömmorna och när Internet kom på nittiotalet var han rätt nyfiken till att börja med. Mamma har sagt att mormor jobbade extra som sömmerska och det var kanske redan där på Gotland.

Efter kriget övergick telegrafisternas tjänster till FRA och familjen flyttade till Stockholm, eller snarare till 50-talets nybyggen i Rågsved - alla tre i en etta. Mormor har aldrig sagt ett ljud om Rågsved. Där kanske mamma fick bli tonåring på egen hand tänker jag. Mormors mor i Motala finns alltid med i mammas berättelser som ett härligt sommartillhåll, men min bild är att mormor och morfar genom alla tider gärna klädde upp sig och gick på fest och att mormor inte var varken kärleksfull eller munter resten av tiden. En sådan festkväll finns obarmhärtigt inpräntat i familjen sedan morfar i ilska över sin femåriga dotters dåliga uppförande slängde igen en dörr för att klippa av hennes långfinger. Av är det. Och det var lite tragiskt för det blev i deras ögon ytterligare ett förfulande attribut. Min mamma har alltid fått veta att hon har haft oturen att ärva det sämsta av båda sina föräldrar - mormors gräsliga örsnibbar, fasters bleka skinn och därpå ett avhugget finger.

Någonstans där i Rågsved kanske mormor la ner sitt livs ambitioner. Hon trodde inte på Gud, hon tyckte inte om att sy, baka eller laga mat, hon tyckte inte om barn och hon hade ingen jävlaranamma - allt det var tidens måttstockar för en hemmafru. Ett perfekt hem, en stor familj att göra allt för, och om man hade något större kall - eller jävlaranamma - var välgörenhetsinsamlingar den väg som fanns att ta. Det är inget fel på det, men det är en snäv väg. Mormor flydde folk så gott hon kunde de sista fyrtio åren av sitt liv. Vid femtio blev hon gammal på riktigt upplevde hon. Gammal och ful. För ful för att visa sig bland folk. Ingen utom barn och barnbarn tilläts komma innanför hennes dörr i vissheten om att det inte dög - att det inte var nog städat.

Precis som en av tanterna i Fatimas bok beskriver berättade mormor en gång om att hon nu fick egna pengar. Pensionen innebar att hon för första gången fick en egen liten summa att ta ut. Alla pengar hon hade hållit i dittills hade gått till mat och kläder. Inte en enda gång hade hon kunnat välja själv vad familjen skulle kunna behöva utöver detta. Det var med skräckblandad förtjusning som hon varje gång jag kom på besök undrade 'inte kan du väl ha köpt den där jackan på myrornas?'. Att handla andras gamla kläder var fruktansvärt fattigt men det blev ju ändå billigt, så syntes det inte kanske det ändå var en god ide...

Det är detta som alltid har varit ett mysterium. Både mormor och morfar såg världen omkring förändras med familjebilar, varmvatten i kranen, dusch och toalett i lägenhet, tvättmaskiner, symaskiner, mobiltelefoner, mikrovågsugnar och färgtv och ändå ändrades deras världsbild inte alls. De levde hela livet som om det vore 1947. Åt samma grönsakssoppa, köpte ingenting utöver ransonen, lärde inte känna nya vänner och behöll samma ordning i familjen trots att barn och barnbarn tjänade sina egna pengar. Varför tog inte mormor ett jobb? Fick hon inte? Nedvärderade det morfar? Såg det inte fint ut utåt? Vågade hon inte? Orkade hon inte? Eller visste hon inte hur hon skulle utbilda sig? Eller ville hon inte utbilda sig och återigen nedvärdera morfar?

Men så kommer jag på hur mycket mormor trots allt bröt sig fri från det äkta tantidealet och blir lite stolt ändå. Hon la inte sitt hår, hon bar byxor och tröja istället för förkläden och korsetter, hon gick aldrig på kafferep där det ändå bara satt en massa gaggiga tanter och hon la inte all sin tid på barn och barnbarn. Hon kände hårt tryck på att hon borde göra allt detta, men valde att inte göra det. Det finns så många trevliga historier om vad morfar har gjort men inte en enda om mormor. Undrar vem hon hade varit i en annan tid?

Ps. Hennes enda tantattribut var hennes samlade tingestar. Kanske tingestarna är mer mänskliga minnen och tidens souvenirer än ett tantattribut.

Önskade förutsättningar för flow

Om du var en av dem som äger ett företag som knäckte den sociala koden för framgång på Facebook har du antagligen haft ett strålande år. Då har du förmodligen jobbat mer än någonsin i en kamp mot tiden och  för att rekrytera så många dyrbara utvecklare det någonsin går. År 2011 var året när det gällde att hinna före eller ta sig förbi några enstaka konkurrenter. Det var ännu så få som hade fattat att möjligheterna att bli störst i världen hägrade.

Var du inte en av dessa vittnar min feed om att du kanske haft ett mindre bra år. 

2011 var begränsningarnas år. Alla andra, de som inte har förstått den sociala strukturens förutsättningar än, kämpade med tärande omorganisationer som inte löser framtiden, utan bara än mer cementerar den förlegade tiden. Vi som har och alltid har haft internet som vår främsta arbetsplats blev frustrerade av att behöva foga oss i fumliga modeller anpassade för en annan tid, en annan värld. I februari kikade jag in på en orolig redaktion i Bonnierhuset för att i mars påbörja ett vikariat på en lika orolig avdelning på SVT. Mediehusens år kantades av avhopp och det var lätt att fylla en plötsligt tom plats med en rekryt från en konkurrent. Vägen går dock bakåt med för många nya ansikten och en vanlig dag på jobbet innehöll både ilska och gråt. Jag hoppas att 2012 blir början på en ny tid av förtroende och frihetsgrader - den enda chansen för organisationer med den äldre generationen ledare att hänga med.

2011 var drabbningarnas år. På världslig nivå och privat. Cancer, dödsfall, sviter av halkolyckor och missfall var vardagsmat detta år. Jag önskar alla drabbade återhämtning under 2012. 

2011 var tidsförlustens år när vi kom på att tre barn i familjen inte är helt kompatibelt med två heltids karriärsjobb. Två barn funkade fint, men med de krav skolan ställer på oss föräldrar, med stängda planeringsdagar, deltagande på obligatorisk simning och skridskoknytning, bullbak till klasskassor osv osv toppat med dagisförkylningar och ytterligare utvecklingssamtal och tomtemössor, blev ohanterligt. Jag hoppas att molnet blir standard överallt så att jag kan jobba mer från hemmet under 2012.

2011 var ett år helt utan flow. Med större frihetsgrader, organisationer som utgår från förtroende och som har släppt rädslan, återhämtade kollegor, ett starkt teamwork, och en mobil arbetsplats hoppas jag att 2012 erbjuder många skratt och ett trevligt, roligt härligt flow. 

Karins hängbröst veckans bästa läsning

På sex rader har Karin, Karins Konstgrepp, berättat om sin kroppsnoja som hänger i sedan Veckorevyns råd från tonårstiden. Över 100 kvinnor, däribland Veckorevyns chefredaktör, har svarat på hennes avslutande fråga 'Vad har Veckorevyn lärt dig?'. Där redovisas en massa ohyggligt knäppa måttstockar och råd som man som tonårstjej i sin osäkerhet och ovisshet funderade tillräckligt mycket över för att man ska minnas det för livet. Ja förutom chefredaktören då som hävdar att tidningen idag har ett helt annat tilltal.

Det här blev veckans bästa läsning - ett kort minne påfyllt med 100 till av samma sort som beskriver ett äkta och odiskutabelt samhällsproblem och en ouppskattad men väl rotad struktur.

An interactive video on sign language

I got the mission to make a game for sign language but realized that if there is something that deaf people have loads of on the Internet it is games. The language must be visualized through video as both hands and face are required. So I modified the mission to interactive video production and looked for inspiration. First I found MegaVega who have produced lots of videos with tunes that children like translated by sing language dance moves. I'd love to see them as background dancers in some music children's show.

I liked them, but needed to show them to some deaf eight year olds to know if they would appreciate it. They sure did, but they also showed me what more they like on YouTube. Vanessa Hudges! But they can't here? No, but many music videos are build by short often romantic stories whith no long incomprehensive dialogues. They are very visual, emotional and tell their own short story.

I've further been looking at the Magnum Pleasurehunt game, and a handfull of interactive stories where the classic man from La Linea is my favourite - short sessesions and very simple choices and stories.

I will also further explore the possibilities with web cam games and timing games as Guitarr Hero to see if I can offer a set of signs to use for different purposes - to put a song together in the right order on the right time or to collect items through knowing specific signs. There is not much done so the field is open, but it is also difficult as I don't know the language and the Swedish target group/sign language source is very small. To be continued...

Man syr, berättar och lyssnar på en syjunta

Syjunta är en grupp, av framförallt kvinnor, som träffas för att ägna sig åt sömnad och handarbete.

Alltså man syr, virkar, stickar eller broderar – och umgås. Syjuntor låter lite gammaldags, men verkar vara något som många saknar när de försvinner, eftersom de återuppstår med jämna mellanrum. Eller de finns nog alltid, men blir mer populära i vissa perioder.

Igår hämtade jag enorma mängder inspiration från Beata Wickboms bord fyllt av färggranna garnnystan, stickor, pärlor och påbörjade och ibland avslutade hantverk. Det är otroligt trevligt att skapa något, och dubbelt upp om man skapar något som går att använda, som gör att man slipper handla, något unikt, något som inspirerar andra att själva pröva på. Syjuntan är också ett bra sätt att få lära sig hur man gör – stolpar, luftmaskor, moucher och mönster. Jag är ett steg närmare egna amigurumis.

Än mer inspirerade sällskapet. Det går inte att prata så mycket när man koncentrerar sig på att räkna maskor. Det blir mer att var och en berättar sin historia ett tag. Man får lära känna varandra på ett mindre ytligt sätt än på ett ståmingel, alla lyssnar på och fokuserar på en i taget.


Igår var det - alla lika imponerande - Lesley som aldrig ger upp, Görel vars första film kommer upp på biograferna om en månad, Sofia facilitatorn, Paula mästervirkaren och den som matchar uppgift med rätt person, Katrina som får saker gjorda, Eva uttrasslaren och Jeanette som man lyssnar till när hon talar. Och så Beata – nätverkaren, moderatorn och den ultimata värdinnan. 7 nya kvinnliga förebilder!



Det vore så klart kul med några virkande män som kunde berätta sina historier också.

(Köp snigeln på Made by Sohpie om du inte kan göra den själv)