Responsive, Escenic och Nova - ett år på SVTi

Raka vägen från ett uppdrag på CSR i praktiken ramlade jag för ett år sedan in som konceptutvecklare i barnteamet på SVTi. Sara Ohlsson var den engagerade och hängivna produktägare som sedan ett halvår tillbaka drev nova-projektet med Dobermans hjälp. Nova var ett projekt, en arbetsmetodik, för att ta fram kunskap om hur barn använder webben. Syftet med arbetet var att kunna bygga världens bästa barnwebb.

Första dagen på jobbet släppte teamet det första steget arbetet hade resulterat i - ett barnramverk som samlar alla barnsidor på svt.se på samma ställe - en egen fristående produkt. Samma dag släpptes även Saras egen bok 'Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag'. Stämningen i teamet var skyhög.

Mitt första projekt var en webbunik satsning med Elin Ek som karaktären Gloria. Ur det lärde vi oss att en blogg inte blir populär för att det heter blogg, utan för dess innehåll, kontakt med läsare, personlig avsändare och frekvens av uppdateringar.

Därefter inledde jag ett härligt samarbete med Lilla Aktuellt och med Lilla Sportspegeln. Jag hade uppdraget att strukturera om deras befintliga sidor och innehåll enligt nya nova-principer och resultatet var så lyckat det kunde bli utan någon som helst nyutveckling. Inför det stundande bytet av cms låg ingen utveckling i det gamla polopoly. Antalet sidvisningar niodubblades.

I och med detta cms-byte och en rad tråkiga sjukdomsfall i teamet skars mycket påbörjat arbete bort under hösten. Planerna vi hade för både Barda och Minimello blev minimerade. Under våren åkte jag tåg kors och tvärs över Sverige för att träffa redaktioner i Falun, Malmö och Växjö och jag träffade och studerade många barn - i alla olika åldrar, döva, samiska, internetvana eller ovana. Under hösten fick tyvärr det arbetet stanna av och energinivån i teamet dippade.

Sara lämnade sin tjänst till Erik som lämnade den till helt nytillkomne ex tv4veteranen Thomas som delade uppgiften som tillförordnad produktägare för barnteamet med tjänsten som produktägare för allmäntv-utbudet på webben. Under hösten har vi jobbat fram miniminivåer på prioriterade responsiva moduler till nya cms'et Escenic - tråkiga ord och termer men riktigt roligt att bygga något riktigt bra från grunden. Till min lycka tog vi in en knivskarp usability designer som blev det där bästa komplementet till mitt jobb. Björn blev kollegan som jackar i precis där jag själv tar slut och tillsammans gör vi bra saker.

Det slog mig tidigt hur public service värdena är närvarande både i utbudet och även internt i organisationen. Jag har deltagit i zebra-projekt för mångfaldsarbete i media och FUNKA-utvärderingar för tillgänglighet för alla. Jag påbörjade research för en teckenspråkig interaktiv produktion redan under våren och träffade under hösten åttaåringar på Manillaskolan som gav ytterligare insikter om teckenspråkiga barns behov. Även ett samiskt spel som släpps under våren 2012 föll in under mina vingar. Mycket av det arbete som är så viktigt men som aldrig går att motivera med kommersiella mål är prioriterat på SVT - en dröm för en humanistisk konceptutvecklare.

I december mejlade jag mest filer mellan olika parter och letade saknade filer för att vi skulle kunna få ut ett flertal inköpta speltitlar. Jag bevakade inköp för att tidigt kunna önska tillgängliga spel i kontrakten. Jag hoppas vi får se dem på svt.se/barn/spel ett efter ett under våren. Min andra scrummaster gick på pappaledighet och en av våra strålande redaktörer drog till Barcelona några månader. Jag pratade communitys i direktsändning i Lilla Aktuellt Skola.

Den sista januari var min sista dag. Det är mycket sorgligt att inte få träffa alla strålande kollegor varje dag. Emil som ständigt bjussar på sin egen kreativa photoshophumor, Feminsistiska Fanny som gjorde improviserad och spontan stand-up för utvecklarna, Johanna som ger allmänt hopp om att framtiden är ljus när det finns unga människor som hon, hela det briljanta konceptutvecklarteamet som har tagit mig milsteg framåt i kunskapspåfyllning, Linda som har energin som krävs, vår statistikstjärna Uddståhl som är som jag - och det är så kul att hitta sådana på arbetsplatsen också, ALLA fina utvecklare som är så välkomnande och tar sig tid att tålmodigt skapa förståelse för vad de gör och kräver.

Den första februari startade Labyrinten ett nytt programformat, med tillhörande spel

som jag kommer att vara grymt nyfiken på statistiken på eftersom jag precis hann få det färdigt för implementation innan jag slutade. Jag kommer också att spana nyfiket efter Kunskapskanalens kommande sida och det vore roligt att se redaktörerna presentera galor med ett nytt verktyg någon gång i framtiden.

Det tog mig ett halvår att greppa det ografiska statistikverktyget comscore, liksom att förstå vad meta, vision, klippsymfonier, responsive och resurscenter är. Jag hittar nu till UR, nyhetshavet, bolibompaköket och alla konferensrum. Jag hoppas att jag kommer få tillfälle i framtiden att plocka fram de kunskaperna igen.

Gamification - en metod för bättre konvertering

Igår pratade jag om Gamification på Web Service Award. Det jag alltid är rädd för när jag pratar om ämnet är att publiken ska uppfatta det som att allt ska bli spel. Jag försöker lyfta fram att jag använder gamification som en metod för att skapa onlineprodukter för att det ska bli

- lättare att greppa och förstå erbjudandet
- enkelt att engagera sig med ett klick för att komma in i ett flöde som
- för användaren vidare i erbjudandet tills
- målet är nått
- och dessutom gärna ha en anledning till att komma tillbaka fler gånger och
- att få fler att vilja använda tjänsten/sajten


Målet kan lika gärna vara att lära sig något som att köpa något eller ha fått en viss bestämd information.

Vi pratar om Motivation, Möjligheter och Triggers - samma ord som psykologer och lärare pratar om i Maslows behovspyramid och som säljare och marknadsförare använder sig av i trattar (funnels). Det handlar om hur vår hjärna fungerar. Vi känner alla igen grundtanken.

I gamification vill vi också gärna lyckas leda in användaren i ett härligt flow - en perfekt balans mellan trygghet och spänning, mellan kunskap och utmaning. Den balansen skapas ofta med hjälp av progression varför gamification lätt blandas ihop med badges och poängräkning. Men flow hittar vi likväl i verkliga livet - när vi slänger upp en drake i luften och dess svängar gör att vi automatiskt svarar med att parera för att hålla den uppe, eller när vi lär oss ett instrument.

Vi ser att de inbjudande tangenterna är till för att tryckas ner och vid trycket får vi direkt respons när tonen ljuder. Vi har en truddilutt i huvudet som vi försöker ta ut ton för ton, ett tydligt mål. Vi fortsätter gärna att öva fler gånger för att bli bättre och till slut kunna spela Fur Elise framför en eminent publik.

Den där publiken är helt avgörande för att det ska vara värt att fortsätta. Få spelar piano, sätter på sig en snygg jacka eller gör ett köp helt och hållet ensam, utan att någonsin vilja höras eller synas för andra. Det är mångfaldigt roligare om vi får respons från vänner eller andra. Facebook, bloggar och mer utgör den publiken långt innan vi är professionella pianister idag. Det är också ofta responsen som utmanar oss att fortsätta - bli bättre, uppdatera, förändra.

Om vi lyckas skapa ett flow och kombinerar det med att erbjuda en bra publik och en skara människor att jämföras med, kan rätt trigger vid rätt tillfälle bli mycket effektfull. Om jag påminns om att jag köpa mig glad precis när jag är i som störst behov av det kan försäljningen fördubblas på en natt. Påminns jag om vad jag kan köpa när jag inte har några pengar fungerar det sämre.

Det här är ganska komplexa system. Det kan krävas programmerare, speldesigners, affärsutvecklare, analytiker, usability designer, konceptutvecklare, specialister och ytterligare copy, form, projektledare, kommunikatör, marknadsförare och kanske kundtjänst för att det ska bli riktigt bra. Det funkar inte att vara en Don Draper som ensam talar om för alla vad som ska göras. Det blir också ruskigt kostsamt och dåliga kompromissade resultat med för många stakeholders. De här projekten måste bygga på tydliga ramverk och en stor portion förtroende för att bli framgångsrika.

Allas bidrag är lika avgörande för att projektet ska lyfta.

Gamification framtidenswebbare

View more presentations from Malin Ströman

Mormor var nog ingen riktig tant ändå

Äntligen har någon skrivit boken jag har längtat efter! Den jag så gärna hade velat skriva själv. Nu är det Fatima Bremmer som har gjort det istället och den heter De sista tanterna, från husmor till modeikon. Hon går så fint igenom den äkta tantens genuina attribut ett efter ett med hjälp av vackra personporträtt av en snart utdöd generation kvinnor. Attrituben är kläderna, köket, jävlaranammat, håret, familjen, fritiden och tingen. Hon vänder bilden av tanten som martyr, gnällig, rynkig och bitter till ärlig, stabil och trygg.

Men även om jag känner oerhört varmt för den stiliga tant som beskrivs tycker jag ändå att den bittra och gnälliga tanten kunde ha fått ett litet litet utrymme också. Tanten som inte kunde skapa egen styrka i samhällets struktur utan istället dukade under för den.

På mormors begravning blev jag nästan illa berörd av prästens ansträngning att måla upp den döda kvinna hon aldrig hade träffat som något storartat. Den mormor jag kände ville minst av allt framstå som storartad. Hon ville inte synas alls. Prästen hade i ett samtal med min mamma, mormors enda barn, fått några snuttar ur ett nittiotvå år långt liv. Jag kan tro att min 70-åriga mamma inte kunde komma på några fantastiska milstolpar utan kort och torrt fumlade efter något som prästen kunde nämna i sin slutplädering. Mormor var ingen tankesfull storyteller, än mindre min mamma.

När prästen högdraget försökte återberätta de korta snuttarna med en kärleksfull ton blev det hela nästan hånfullt. Mamma tyckte det var pinsamt, hon har få kärleksfulla minnen, om några, och det var tur att morfars hörsel var så illa att han inte hörde orden, menade hon.

Mormor bara var. Hon existerade helt opretentiöst, livrädd för att synas eller ta från någon, bara fanns utan någon som helst tanke och reflektion, i en värld som var uppbyggd endast av henne själv ständigt utsatt av omvärldens blickar. Kvävande blickar. Dömande blickar. Till intet görande blickar. Mormor var centrum i sitt universum och ändå livrädd för att vara det.

Idag är vi istället en liten del i ett komplext samhälle där många olika individer ska samsas på en liten yta. I det tar vi för oss och försöker styra vår egen lilla yta utifrån vårt och andras bästa. Vi vill ha en mening med livet, hinna åstadkomma saker, hitta kärleken och helst lyckas stå utanför alla tänkbara sorger. Vi vill och vill och vill. Jag tror mormor slutade vilja någonting på 40-talet.

Det är så mycket som är så spännande med mormors generation. Den som Fatima Bremmer definierar som tanterna. De sista individerna som inte hade någon tonårsrevolution, utan som blev vuxna samma dag som de konfirmerade sig. De som föddes under första världskrigets tunga år, som sprang barfota merparten av året och som hann gå på café med väninnor, innan andra världskriget bröt ut. Då var mormor tjugo år. Hon födde sitt första och enda barn utomäktenskapligt. Vilken skam - det nämnde hon aldrig för någon, men min mamma minns det och berättade tidigt om det. Det har satt spår även i hennes liv. (jösses om hon ser mig skriva detta offentligt nu!!!)

Innan graviditeten vet jag att mormor hade hunnit med minst en cykelsemester med sin två år yngre framtida man. Jag har otroligt svårt att se min mormor cykla från Motala till Rättvik och tillbaka, men hon var också ung och stark en gång. Därefter måste morfar ha varit borta för det mesta. Han tog värvning som telegrafist i flottan och letade ubåtar i Östersjön under andra världskriget och längre än så. Familjen var inhyst i ett par av de små små stugorna utmed huvudvägen genom Ljugarn. Morfar tog körkort med hjälp av öns enda bil. Han fick starta, backa och köra framåt en tio meter. Det körkortet körde han med tills han var över nittio. hoppas mamma har behållit hans gamla telegraf, den är ett roligt och fint minne från honom.

Som nyinflyttad hemmafru med nyfödd bebis i stuga med vedspis, brunn, dass och stearinljus kan livet inte ha varit så kul, fast det var det väl inte för någon under kriget och somrarna var fina som de är på Gotland. Det finns många foton på mina pepparkaksbruna morföräldrar uppflugna på raukar. Morfar hade många spännande, dråpliga, intressanta anekdoter från fartyget och ubåtsjakterna att berätta. Någon gång letade han fram gamla sparade ransoneringskuponger ur gömmorna och när Internet kom på nittiotalet var han rätt nyfiken till att börja med. Mamma har sagt att mormor jobbade extra som sömmerska och det var kanske redan där på Gotland.

Efter kriget övergick telegrafisternas tjänster till FRA och familjen flyttade till Stockholm, eller snarare till 50-talets nybyggen i Rågsved - alla tre i en etta. Mormor har aldrig sagt ett ljud om Rågsved. Där kanske mamma fick bli tonåring på egen hand tänker jag. Mormors mor i Motala finns alltid med i mammas berättelser som ett härligt sommartillhåll, men min bild är att mormor och morfar genom alla tider gärna klädde upp sig och gick på fest och att mormor inte var varken kärleksfull eller munter resten av tiden. En sådan festkväll finns obarmhärtigt inpräntat i familjen sedan morfar i ilska över sin femåriga dotters dåliga uppförande slängde igen en dörr för att klippa av hennes långfinger. Av är det. Och det var lite tragiskt för det blev i deras ögon ytterligare ett förfulande attribut. Min mamma har alltid fått veta att hon har haft oturen att ärva det sämsta av båda sina föräldrar - mormors gräsliga örsnibbar, fasters bleka skinn och därpå ett avhugget finger.

Någonstans där i Rågsved kanske mormor la ner sitt livs ambitioner. Hon trodde inte på Gud, hon tyckte inte om att sy, baka eller laga mat, hon tyckte inte om barn och hon hade ingen jävlaranamma - allt det var tidens måttstockar för en hemmafru. Ett perfekt hem, en stor familj att göra allt för, och om man hade något större kall - eller jävlaranamma - var välgörenhetsinsamlingar den väg som fanns att ta. Det är inget fel på det, men det är en snäv väg. Mormor flydde folk så gott hon kunde de sista fyrtio åren av sitt liv. Vid femtio blev hon gammal på riktigt upplevde hon. Gammal och ful. För ful för att visa sig bland folk. Ingen utom barn och barnbarn tilläts komma innanför hennes dörr i vissheten om att det inte dög - att det inte var nog städat.

Precis som en av tanterna i Fatimas bok beskriver berättade mormor en gång om att hon nu fick egna pengar. Pensionen innebar att hon för första gången fick en egen liten summa att ta ut. Alla pengar hon hade hållit i dittills hade gått till mat och kläder. Inte en enda gång hade hon kunnat välja själv vad familjen skulle kunna behöva utöver detta. Det var med skräckblandad förtjusning som hon varje gång jag kom på besök undrade 'inte kan du väl ha köpt den där jackan på myrornas?'. Att handla andras gamla kläder var fruktansvärt fattigt men det blev ju ändå billigt, så syntes det inte kanske det ändå var en god ide...

Det är detta som alltid har varit ett mysterium. Både mormor och morfar såg världen omkring förändras med familjebilar, varmvatten i kranen, dusch och toalett i lägenhet, tvättmaskiner, symaskiner, mobiltelefoner, mikrovågsugnar och färgtv och ändå ändrades deras världsbild inte alls. De levde hela livet som om det vore 1947. Åt samma grönsakssoppa, köpte ingenting utöver ransonen, lärde inte känna nya vänner och behöll samma ordning i familjen trots att barn och barnbarn tjänade sina egna pengar. Varför tog inte mormor ett jobb? Fick hon inte? Nedvärderade det morfar? Såg det inte fint ut utåt? Vågade hon inte? Orkade hon inte? Eller visste hon inte hur hon skulle utbilda sig? Eller ville hon inte utbilda sig och återigen nedvärdera morfar?

Men så kommer jag på hur mycket mormor trots allt bröt sig fri från det äkta tantidealet och blir lite stolt ändå. Hon la inte sitt hår, hon bar byxor och tröja istället för förkläden och korsetter, hon gick aldrig på kafferep där det ändå bara satt en massa gaggiga tanter och hon la inte all sin tid på barn och barnbarn. Hon kände hårt tryck på att hon borde göra allt detta, men valde att inte göra det. Det finns så många trevliga historier om vad morfar har gjort men inte en enda om mormor. Undrar vem hon hade varit i en annan tid?

Ps. Hennes enda tantattribut var hennes samlade tingestar. Kanske tingestarna är mer mänskliga minnen och tidens souvenirer än ett tantattribut.

Önskade förutsättningar för flow

Om du var en av dem som äger ett företag som knäckte den sociala koden för framgång på Facebook har du antagligen haft ett strålande år. Då har du förmodligen jobbat mer än någonsin i en kamp mot tiden och  för att rekrytera så många dyrbara utvecklare det någonsin går. År 2011 var året när det gällde att hinna före eller ta sig förbi några enstaka konkurrenter. Det var ännu så få som hade fattat att möjligheterna att bli störst i världen hägrade.

Var du inte en av dessa vittnar min feed om att du kanske haft ett mindre bra år. 

2011 var begränsningarnas år. Alla andra, de som inte har förstått den sociala strukturens förutsättningar än, kämpade med tärande omorganisationer som inte löser framtiden, utan bara än mer cementerar den förlegade tiden. Vi som har och alltid har haft internet som vår främsta arbetsplats blev frustrerade av att behöva foga oss i fumliga modeller anpassade för en annan tid, en annan värld. I februari kikade jag in på en orolig redaktion i Bonnierhuset för att i mars påbörja ett vikariat på en lika orolig avdelning på SVT. Mediehusens år kantades av avhopp och det var lätt att fylla en plötsligt tom plats med en rekryt från en konkurrent. Vägen går dock bakåt med för många nya ansikten och en vanlig dag på jobbet innehöll både ilska och gråt. Jag hoppas att 2012 blir början på en ny tid av förtroende och frihetsgrader - den enda chansen för organisationer med den äldre generationen ledare att hänga med.

2011 var drabbningarnas år. På världslig nivå och privat. Cancer, dödsfall, sviter av halkolyckor och missfall var vardagsmat detta år. Jag önskar alla drabbade återhämtning under 2012. 

2011 var tidsförlustens år när vi kom på att tre barn i familjen inte är helt kompatibelt med två heltids karriärsjobb. Två barn funkade fint, men med de krav skolan ställer på oss föräldrar, med stängda planeringsdagar, deltagande på obligatorisk simning och skridskoknytning, bullbak till klasskassor osv osv toppat med dagisförkylningar och ytterligare utvecklingssamtal och tomtemössor, blev ohanterligt. Jag hoppas att molnet blir standard överallt så att jag kan jobba mer från hemmet under 2012.

2011 var ett år helt utan flow. Med större frihetsgrader, organisationer som utgår från förtroende och som har släppt rädslan, återhämtade kollegor, ett starkt teamwork, och en mobil arbetsplats hoppas jag att 2012 erbjuder många skratt och ett trevligt, roligt härligt flow. 

Karins hängbröst veckans bästa läsning

På sex rader har Karin, Karins Konstgrepp, berättat om sin kroppsnoja som hänger i sedan Veckorevyns råd från tonårstiden. Över 100 kvinnor, däribland Veckorevyns chefredaktör, har svarat på hennes avslutande fråga 'Vad har Veckorevyn lärt dig?'. Där redovisas en massa ohyggligt knäppa måttstockar och råd som man som tonårstjej i sin osäkerhet och ovisshet funderade tillräckligt mycket över för att man ska minnas det för livet. Ja förutom chefredaktören då som hävdar att tidningen idag har ett helt annat tilltal.

Det här blev veckans bästa läsning - ett kort minne påfyllt med 100 till av samma sort som beskriver ett äkta och odiskutabelt samhällsproblem och en ouppskattad men väl rotad struktur.

An interactive video on sign language

I got the mission to make a game for sign language but realized that if there is something that deaf people have loads of on the Internet it is games. The language must be visualized through video as both hands and face are required. So I modified the mission to interactive video production and looked for inspiration. First I found MegaVega who have produced lots of videos with tunes that children like translated by sing language dance moves. I'd love to see them as background dancers in some music children's show.

I liked them, but needed to show them to some deaf eight year olds to know if they would appreciate it. They sure did, but they also showed me what more they like on YouTube. Vanessa Hudges! But they can't here? No, but many music videos are build by short often romantic stories whith no long incomprehensive dialogues. They are very visual, emotional and tell their own short story.

I've further been looking at the Magnum Pleasurehunt game, and a handfull of interactive stories where the classic man from La Linea is my favourite - short sessesions and very simple choices and stories.

I will also further explore the possibilities with web cam games and timing games as Guitarr Hero to see if I can offer a set of signs to use for different purposes - to put a song together in the right order on the right time or to collect items through knowing specific signs. There is not much done so the field is open, but it is also difficult as I don't know the language and the Swedish target group/sign language source is very small. To be continued...

Man syr, berättar och lyssnar på en syjunta

Syjunta är en grupp, av framförallt kvinnor, som träffas för att ägna sig åt sömnad och handarbete.

Alltså man syr, virkar, stickar eller broderar – och umgås. Syjuntor låter lite gammaldags, men verkar vara något som många saknar när de försvinner, eftersom de återuppstår med jämna mellanrum. Eller de finns nog alltid, men blir mer populära i vissa perioder.

Igår hämtade jag enorma mängder inspiration från Beata Wickboms bord fyllt av färggranna garnnystan, stickor, pärlor och påbörjade och ibland avslutade hantverk. Det är otroligt trevligt att skapa något, och dubbelt upp om man skapar något som går att använda, som gör att man slipper handla, något unikt, något som inspirerar andra att själva pröva på. Syjuntan är också ett bra sätt att få lära sig hur man gör – stolpar, luftmaskor, moucher och mönster. Jag är ett steg närmare egna amigurumis.

Än mer inspirerade sällskapet. Det går inte att prata så mycket när man koncentrerar sig på att räkna maskor. Det blir mer att var och en berättar sin historia ett tag. Man får lära känna varandra på ett mindre ytligt sätt än på ett ståmingel, alla lyssnar på och fokuserar på en i taget.


Igår var det - alla lika imponerande - Lesley som aldrig ger upp, Görel vars första film kommer upp på biograferna om en månad, Sofia facilitatorn, Paula mästervirkaren och den som matchar uppgift med rätt person, Katrina som får saker gjorda, Eva uttrasslaren och Jeanette som man lyssnar till när hon talar. Och så Beata – nätverkaren, moderatorn och den ultimata värdinnan. 7 nya kvinnliga förebilder!



Det vore så klart kul med några virkande män som kunde berätta sina historier också.

(Köp snigeln på Made by Sohpie om du inte kan göra den själv)

Everyone's reflections from 3 days in Dubai

Here are the summarizing reflections from most of the She-entrepreneurs after three days in Dubai.

Samantha - Started off one to one, now I’m one to thirty.

Caroline - I have personal connections to everyone and understand the context where everyone comes from.

Camilla - A relaxing experience where we know eachother.

Raya - I extended my network. Action point is to start using the social media tools as much as I can.

Hoda – I have become optimistic, I had lost all my hopes.

Abeer - Friendship.

Malin – Constant learning and friendship. Next step is to go to Damaskus.

Eliza – new interest for the middle east, and next step will be to learn more.

Sofia – will take care of this network.

Antonia – greatful for your stories.

Karin – we are a good family – you challenge your familly, you cry together, you fight and laugh. I’ve decided to do something else in life when I come home.

Pernilla – want to use what I can do and am good at to help you do what you are good at - revolutions.

Noha – I will miss you all. The network is very important so I think you will all be a big puzzle that will help you all.

Norhan – I think this network is really working for change. I have been asking questions and got help. I have learned something about each one of our mentors here. Now I have energy and I will lead my own project and runt my own baby.

Ida – glad we are so united. I have heard such great stories and is happy to bring them home.

Sara – sisterhood. The beauty of contrast.

Solidad – beauty of trust, honesty and acceptance.

Context and feminism differs

Fortunately the surreal Dubai experience was balanced with real life of the same weight. There were eleven very real women telling us their very real stories. It was just as inspiring to discover how we were just alike, our meeting-points, as to be bewildered by the differences. As women, or even just ambitious social entrepreneurs, there are no discrepancies. The contexts are widely separated.

The Iranians rest in my mind with their listlessness. I felt they didn't have much hope for any changes and I'm not sure that they knew what changes they wanted. They seem to often rely upon medical and scientific proofs and it was clear that our countries don't present the same facts. In Sweden we believe homosexuality proven not to be a contaminating disease and women are not yet proved to be better fitted in sense of orientation than men.

Our participants confirmed a sense of that not much has changed after the revolution, but when digging a little deeper it turned out that she was now allowed to talk about what ever she wanted to talk about in public and people are performing and letting their messages out loudly on the streets. The remaining frustration is not to disrespect though. It requires lots of energy, dreams and high goals to succeed with the performance of this people - they have still far to go to reach the goals they were breaking the ice for.

The Palestinian girls could have been my Stockholm neighbours and yet they and their parents have been living in contingency for all of their lives. Revolutionized news can never touch them as they have never had a stable state. These entrepreneurs have huge will to make change and even though they found it hard to register a company targeting a good cause, they had found their own ways to deal with it - slow but concrete. Both them and the Jordanian girl had run into system problems with their projects when trying to create job opportunities for unprivileged women. Women who are not allowed to work in a house where there is a man present or carry the garbages outside the house are not easy to engage and when succeeding their salary goes directly to her husband anyway. But clearly the failures only create new ideas to move forward.

The Syrian was a chapter of her own - a woman in the middle of a revolution. Every piece of her and her story felt invaluable, and I am just happy that there are people like her. It's those who make changes come true. She had it in her finger tips. I feel certain that we will read about her and her friends in the history books in the future - that I've met a historic person.

We also met three outstanding Dubai located women volunteering for the Acumen Fund. They had all changed their banker careers in New York for the same in Dubai. I have never ever dreamt of beeing an investor but they made me envy their skills in making big money and investing them in huge long term beneficence projects around the world. I'd like to put them on tour inspiring all hungry economy students to become rich and beneficent.

I guess the only subject we never touched during these three days was feminism. Some of the projects in the group aim to spread women's rights to those who don't know them, and I'm sure we all had the same base in the Universal Declaration of Human Rights, but feminism is much more complex than that. While someone believes that wearing hijab is the only right way to live life even though she by that is forbidden to enter night clubs or even take a job, someone else believes that the color of pink by itself will turn girls to limited helpless souls. These are sensitive matters - true to one and false to another.

We had a engilded tea at the Emirates Palace hotel in Abu Dhabi after having been rejected to enter the night club due to wearing hijab. By respect for the religion they said - unsexy and conciously excludingly I suspect.

Soledad Pinero Misa och Malin Speace

Dubai starting it's own new culture

Dubai is hot as a sauna. And humid. When being in Sweden it’s completely impossible to imagine what it feels like to always be surrounded with such heat and the first day you’re just amazed by it. This state of amazement strikes me again and again the following three days. Most of the impressions from Dubai are impossible to imagine before you experience them.

Dress code attitude
Already at the airport I get amazed by the tricky attitude of 10 customs officers in kanduras in their saunter in front of the passport check. Kandura is the classic arab style white ankle-length white shirt that at least half of the men you see in Dubai wear. These guys are holding a show of power in front of us. Only when they want to they will staff a counter to speed the service of the squiggeling queues of dead tired travelers. It is 6 in the morning and we’ve been stuck on a plane at Qatar airport for hours.

The mixed dress code of the airport is remaining also when going in to Dubai. Many women wear an abaya, a black over-garment covering most parts of the body. Just as many are covering their head with an hijab. Again as many cover only their hair with a shawl, but I would say that the biggest part are western styled – not provocative, but proper and stylish. The total overview reminds me of New York.

The land before Mad Max
In the taxi my company asks the driver if he is originally from Dubai and yes, he answers… Later I am thinking that we must have met the only native driver in all of Dubai. Who can be from here? There seems to be no original town, no history, nothing before these skyscrapers. I learn that there have been people living there since early 1800 and it was formally established in 1833. The modern Dubai was created after the UK left the area in 1971. I am almost right though – this taxi driver is a rarity. 84% of the population of metropolitan Dubai was foreign-born, about half of them from India. I still guess that most of the city has risen from the desert as a strange construction of concrete, shiny facades and futuristic lush designs. Entering the Sheik Zayed road makes me pretend I’m in the world before it turned to the apocalyptic set of the Mad Max movie.

A country of free, well educated, wealthy men and women
The next morning I learn at the School of Government that there are 22% women in the Dubai Government, 59% women in the work force and 70% women at the university. These are interesting figures considering that the population is 1,7 million, of which 24% are women.

Later I am taking a photo of one of many walls decorated with the current ruler, His Highness Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum, also the Vice President and Prime Minister of the UAE. I find it amazing that his family has been the constitutional monarchy since 1833, but an Egyptian friend working in Abu Dhabi informs me that the people love him. This Sheikh sees to that everyone in this country is wealthy. The people building and falling down the skyscrapes are all guest workers – free to go home if they want to.

A fictive reality
I had a coke at the top of my hotel, enjoying the view of Burj Khalifa- structure in the world (321 meters), but only that height 40 floors up is enough to make me dizzy. I was wandering about in the redoubtable Mall for an hour, thought I would never get out and get some fresh air again, passing an ice rink, an enormous water fall and a gigantic aquarium. I felt dizzy all the time from constantly changing temperature from outside 40 degrees to inside 18. At night time the city is fully illuminated, shimmering, sparkling, glimmering. It’s beautiful but you just keep wondering how much energy is used to make this fictive city become real. I also start to hunger for the real people, the real Dubai, the real air. But there is nothing else. The air in Dubai is air condition, the habitans are bankers making money and the culture is futuristic buildings and concrete floors. This is a new culture, in it's very beginning.