Will we exist if we don't have an app?

The question was asked this morning in Creuna's morning seminar as an extention to the 15 year old statement 'If you're not on the web you don't exist'. No, was the answer. Apps and web are complementary.

Well, if the core of your site is games or any kind of reading, then this might be true. With the new mobile devices and touch screens I guess no one will accept to stay put at a stationary computer using a mouse and a keyboard when doing fun leisure stuff - entertainment.

Also the habits of reading digital books and magazines can be so much improved through different applications that it feels most uncertain that the basic web format will compete.

Be the good guys and give them the frickin' money

When starting working with Stardoll, I was convinced that we couldn’t give away too much virtual currency to the users, as they would not have any reason to convert to paying members. In the beginning the poor doll (avatar) was starting off almost naked with no clothes or furniture to play with at all. This soon generated a quite bad reputation – Who wants to stand all naked and alone in an empty room?

Everyone would agree on that this was not a great user experience. We counted and calculated – exactly how much can the user buy for a certain amount of money? Is it enough to learn and appreciate the game, and yet so little that you will need to buy more to have fun?

There have been so many lessons and a timeline in between and today I’m convinced of the opposite.

The first years most of the production plan was set by the users’ requests. We did what they asked for, they formed the game. The early adopters, who to begin with only had ‘half a game’ to play, were, and felt that they were, part of the process. The site developed piece by piece to an entire gameplay.

The only request we didn’t listen to was ‘We want free Stardollars’. We kind of replied that it costs to develop and run this entertainment feature and that it must cost for the users to use it. We tried micro payments, subscriptions, top ups, communication, dual currencies, play to earn a very small daily amount, but the request remained. Some paying members defend the model, but the general attitude is still that this game is not worth paying for – either as there are other places on the Internet to hang out or that you don’t pay for virtual garment or that the more in the game the merrier.

The lesson I believe I have learned from this is to never ignore a frequent request like that. Even if the request itself seems impossible, it must be investigated and rephrased – How can we make the users experience that they get the game for free?

When playing Farmville, almost a year ago, it all stood clear. This was the secret key. You can’t play without currency - that’s what we’ve said all along, but we’ve been the bad guys, forcing those who can to pay. Be the good guys and give the users the frickin’ money instead! Everyone wants to play if they have lots of money. The more the merrier. When having played for a long time, you will need and want the special offers you get in the exactly right moment.

Now I just wonder how hard can it get? Why didn’t I think this before. It’s a tricky balanced puzzle that requires a lot more from you as a game designer, but the clients are still always right and you give the them what they want - lots of free Stardollars.

Alla vill göra sitt bästa

Jag fick frågan häromdagen 'Tycker du att du är en bra människokännare?'. Vad spelar det för roll om jag tycker det, tänker jag. Jag kanske har fel ändå. Och vad är en människokännare? Någon som hade rätt om någon annan antar jag. Men då måste det ju finnas en massa förväntningar på denna någon, på dennes personlighet, inte kunskaper.

Jag har inga sådana förväntningar på någons person. Jag utgår från att alla människor försöker sitt bästa, både i sitt jobb och i relationen med andra människor. Misstänker jag att den jag pratar med inte vill göra sitt bästa, arrogans antar jag att det är man upplever då, då backar jag. Arroganta människor är svåra att ha att göra med.

När man väl arbetar tillsammans kan det ju med tiden visa sig att någon ändå inte gör sitt bästa, är slarvig, inte avslutar, inte påbörjar, inte förstår, är konstant negativ, är långsam osv. Det är mitt fel om det är jag som är chef.

Kanske matchar inte kunskaperna det som ska utföras - jag rekryterade fel. Jag måste antingen hitta rätt plats för de kunskaper som finns, eller förbättra existerande kunskaper så att de matchar det som ska utföras.

De flesta andra problem jag kan komma att tänka på går nästan alltid att få bukt med genom samtal och processer. Om jag inte har med en arrogant person att göra. Då hjälper det inte. Alla andra vill göra sitt bästa.

Online is real life

Almost every little meeting, every little chat I run with someone new to me, generate a lot of thinking afterwards. Phrases from the conversation pop up here and there in my mind, probably those words that mean something more, that have something deeper and more interesting to say than what was said in one phrase.

When reading a post in wired this morning on how online friends are almost as valuable as real family, a phrase from such a meeting yesterday pops up. I saw a previous post to this yesterday morning, but didn’t bother to read it. Young people identify with their online community almost as much as their own family is so obvious to me that I don’t need to read a post about it. It’s superfluous information, maybe good to remember sometimes if you will need to convince someone else.

Now the phrase added to my mind yesterday was ‘The online community life is as real as the physical life’.

This statement is so much more interesting. It’s the reason. If you accept this reason it is also evident and self-explaining that people spending much time in a community, feeling support and feedback from others, building up an identity both visual and mental probably feel that this is as big part of their lives.

Also if you know that for example Stardoll was created as a resource or a refuge from the intriguing and tensed school yards and homes that often cause young girls a lot of disruptions and dissatisfactions, then it’s no wonder that they feel more safe and comfortable in their online community life than at the dinner table or in the classroom.

I can't even call online for virtual anymore. Virtual life is as real as... the rest of my life.

Please flip in Alicjaf13’s Album to be amazed by how much time she puts on her online Stardoll friends and identity and there is no doubt anymore. Also remember that the background images don’t exist, she put them together from hundreds of other objects. She has spent weeks on this Album only. More time and for the moment maybe even more love than her own family.

Barn

Det är lite av det här som man inte kan säga till de som inte har barn, det där nya livet som ingen vill veta av. Ansvaret och tyngden av det. Ibland är det bar ren och skär lycka att vara förälder, men många många dagar är man så ledsen över att man inte lyckas bättre. Den som inte har barn vill ofta stoppa in de där kommande barnen i livet de lever just nu, som det är. Det är inte så. Förstår man med tiden. Ju fler barnen blir desto större blir kärleken, men också sorgen över att inte vara bättre. Jag känner som du ibland helt enkelt. Rätt ofta.

Svar på Emma Grey Munthes post om föräldraskapet so far

iPadlekar för 2 åringen - och för mamma

Som innehavare av en iPad och tre barn - 2, 6 och 8 år gamla - kan jag bekräfta att iPadden är en underbar leksak för oss alla. Mest spännande är kanske att 2 åringen Zack så lättvindigt spenderar timmar med flera appar. Dessutom försöker han sedan på samma lite världsvana touchscreenmanér få den stationära skärmen hemma att interagera med honom. Och blir lite irriterad när den inte svarar hans söta fingrar. Känns som ett krav för den kommande generationen.

Förutom klassiker som att färglägga, memory och finn fem fel finns en helt annan sorts lekappar som är oslagbara för den minsta, och även tidsfördriv för de äldre.

Veggie Samurai (22 kr)
Dela grönsakerna som någon kastar upp i luften minst ett par gånger och akta dig för giftflaskorna för annars dör du. Hela familjen kan spela länge och väl, men Zack är den enda som vaknar med orden 'Jag vill hacka grönsaker pappa'.


Art of Glow (7 kr)
Lite knepigare att komma igång, men färgeffekterna när man väljer form, tempo för blinkningar och upprepningar av fingerdragen, är iögonfallande. Med tiden vill man försöka forma något realistiskt också, men för Zack räcker det med vackra neonmönster som rör sig över skärmen. Touch - respons räcker långt.


MewMew Tower Toy (22 kr)
Stapla katter på varandra tills stapeln vinglar och katterna hoppar ner. Högst torn vinner. Tjock katt, liten katt, svart katt, och alla jamar lite irriterad när man släpper dem. Evighetslek. Tar aldrig slut. Ren avslappning för hjärnan.


Koi Pond (Gratis)
Var de äldre tjejernas favorit redan på iPhone. Man flyttar runt fiskarna lite i dammen... och det blir fint. Titta mamma. Jag vet aldrig vad det är jag tittar på, ser likadant ut jämt för den som inte har lagt tid på det.


Den här typen av lekar är kanske inte jordens mest utbildande, men roliga, eviga och trevligt långsamma.

Det som saknas mest bland apparna är det som kanske Stardoll borde vara bäst på - dekorera rum, styla, sminka, gör egna mönster och kläddesigns, sätta ihop scrapbooks... mmm scrapbooks i iPad... finns mycket att drömma om för både mig och barnen.

Eva Wieselgren rekommenderar några iPhone appar för barn.

Vad är det som är så bra med iPad?

Girls' Games - baby land game

How happy do you think I get when my 8 years old daughter presents her and her best friend's last personal project -

a baby land game!

When you first enter you get a drill so that you can bore your way through the giant baby bottle.

Next you get a question and if you know the answer you achieve a bottle of green poison. These are the anti-dote to the very deadly mushrooms.

You decend the stairs, collecting the coins on every step, until you reach the floor. Again you get a question to answer, and if you succeed the giant pacifier will offer you a bone to please the dog... you enter the next level.

Joan skiter i tvätten och fixar biffen

Redan när vårens kläder visades i september 2009 konstaterades det att Mad Men smittade av sig. Vi är inspirerade av de grymt manliga männen och kvinnliga kvinnorna och längtar tillbaka till 60-talets ideal.

Hoppas och tror jag inte. Daniel Björk försökte reda ut modeinspirationen i SvD Mars 27 2010 och lyckades i alla fall visa att det är en mer komplex fråga.

’De ser också en tid då kvinnor inte behövde vara allt, då medlen var skönhet och undergivenhet och målen hemmafru och mamma. Dagens kvinnor vill inte tillbaka till det, ingen vill det, men frågan väcks om vad som gick förlorat när den där känslan i Chubby Checkers The Twist omvandlades till konkret politik. Och i övergången från den pinnsmala tonåringskroppen till den vuxna superkvinnan drömmer de kanske om ett ideal som representerar just det där som kvinnor idag inte får vara.’

Och så skriver Marina Nilsson om Hemmafru version 2.0

’Det är Sverige år 2010 och bland annars moderna och jämställdhetsivrande tjejer i karriären frodas husmorsromantiken. Det knådas surdegsbröd, stickas och manglas lakan som aldrig förr, och i trendiga innerstadskretsar arrangeras tävlingar i vem som bakar de mest spektakulära cupcakesen.’

När jag ramlar på sådana här påståenden funderar jag på vad det är vi verkligen attraheras av från 60-talets estetik och ideal. Det var Helen Bolander som idag fick mig att göra ett nytt försök när hon skrev

’Är det inte bara så att kvinnor nu intresserar sig för sådant som i många fall var en del av tidigare generationers dagliga liv som hobby? Hobbyhemmafru, vad är egentligen det?’

80-talisterna med Underbaraclara verkar ha bättre ordning på konceptet än vad vi äldre har. Vi tror som sagt emellanåt att det är ett uttryck för en önskan bakåt i tiden.

Desperate Housewives och Hollywoodfruar är med i diskussionen också. Fnoskiga fruntimmer som lägger näsorna i blöt i allt – att förfasas över och underhållas av, men knappast trend- eller normsättande. För motsatt effekt möjligtvis, vad vi inte strävar efter, ett sätt att känna oss grymt moderna och förnuftiga.





När vi pratar om Mad Men karaktärerna är ju Joan den självklara vinnaren. God damn it vilket maffig kvinna – säger både män och kvinnor. Betty är så snygg, men så kall, så bitter och låst och begränsad i en makes och samhällets hårda grepp. Jag vill inte vara Betty.

Joan är klipsk, streetsmart och har ett enormt självförtroende som låter henne vara både så mycket kvinna estetiskt sett som det någonsin går. Det är inte främst förmågan att klara allt – familj, jobb, hem, barn och figur som är drömmen, utan modet att vara traditionellt och urtypiskt kvinnlig i kombination med ett stort hjärta och en lärande och skarp hjärna. Jag vill vara Joan. (I och med att jag inte ens kommenterar Peggy fattar man ju att hon liksom är varken eller).

Jag tror att vi vill våga vara kvinnor OCH göra det vi tycker är utvecklande, trevligt och värdefullt. Jag hoppas att fler än jag skiter i tvätten i tvättstugan tills berget faller över oss, för att prioritera det vi tycker är roligare för stunden. Tvätten finns ju kvar. Och att baka är kreativt och roligt. Hade jag blivit uppmuntrad när jag var liten hade jag säkert meckat med bilen istället när jag ville få utlopp för min kreativitet och ha kul…



Mer om kvinnor idag och tillbakablickar mot 60-talet
Stardoll goes Mad Men
Being the wrong type might be solved through affirmative action... or not
Are Role Models and core family values contraditctions?
Women we love could have been me

Role Models or only seeking confirmation

Everyone wants to be seen. Bloggers, Tweeters, on Facebook - no activity is really fun if you don't get any respons, and the more respons you get the better you feel. The goal is to be seen.

But few people actually dare to demand the attention the way these women do. Most women want to stay a man's dream, but I'd say the women below are going far beyond that dream. They are almost scary in their sexuality, sarcasm and irony. They are seldom an issue for moral speeches. They are not raising our kids to look or behave a certain way. They are comic strip carachters so far from reality that not even our kids believe that they are real life.

Maybe they should learn from them... to not please the norms. Hmm... but these women claim the attention of the entire world, instead of only a guy in school... I don't know. I know that Madonna was the one star who made a true ever lasting impression on me and what I remember her for is doing her own thing, not following but leading and doing it all herself.






More about Role Models

Att lia är grönt

Grönt, det växer, saftigt liv. Jag har liat en äng idag. Jag står som mitt i ett William Morris mönster och börjar särskilja de olika ängsblomstren utifrån färg och vattenmättnad. Långa gula torkade grässtrån går lätt av, det våta mörkgröna gräset är svårt att skära. Det böjer sig, slinker undan, lever. Vill leva.

Ett vanligt år följer gräsets och bladverkens gröna frodiga harmoni på en kort intensiv månad med det unga, friska, spirande, hoppfulla skimrande ljusgröna lövverk som ser ut som en impressionistisk tavla.

I år är ordningen annan. Det gula, torkade, brända kom före. Det gula blev det vissna förräderiets färg. Gult som annars förgyller augusti med mogen säd, sol och glädje - guld. När gul är klar och ren och beständig är det en lycklig, ettrig och energisk färg, medan den urtvättade, smutsgula tonen känns simpel och gammal.

Gul är min favoritfärg, långt innan dagens liande, och gröna uttryck i alla dess former kan få mig att inte vilja sluta beskåda.

Jugend, 70-tals naturromantiken och dagens ekologiska och naturbevarande rörelser kommer i vågor – efter destruktiva krig, efter upprättande av struktur och ordning, lockas vi tillbaka till det naturalistiska. Vid sekelskiftet var det puritanerna som ville återgå till det naturliga efter nya gifter i både kläder, smink och hårfärger. Industrialismen som sådan fordrade förstås också en motreaktion.

Victor Horta


Antonio Gaudi


Alfons Mucha

Gustav Klimt

Arthur Rackham

På 70-talet var återigen en önskan om att människan skulle frigöras från krig, jobb och förmyndare.

Biba




2008 var den senaste höjdpunkten för naturväsen, älvor och skogsrån att dansa i dimman, och den här gången handlar det om något än mer avgörande för mänskligheten – vår överlevnad.

Erdem hösten 2008


Prada våren 2008


Förra året förändrades estetiken mot en råare avbildning av naturen, för att i år övergå till en mer futuristisk och grundämnesliknande färgskala. Och den är varken grön eller gul, utan vit, beige, brun och grå.

Rodarte hösten 2009


Klä vackra Judith i innovativa sekelskifteskläder på Stardoll.

Läs mer om
Rosa
Lila
Blå

Vad är det som är så bra med iPad?

frågar många. De får testa vår älskade iPad som är laddad främst med spel- och utbildningsappar, lite böcker och tidningar, och en och annan konstig strögrej som samtliga borde få lite mer utveckling för att vara något annat än samlingar av t ex kartor, da Vincis sketcher och annat underligt.

Varför är jag så impad då? Det handlar allra främst om användarupplevelse. Alla som testar blir ju helt fast, vill inte sluta, blir direkt nästan lite beroende. Barnen slåss om att få sitta med den och den de slåss mest med är deras pappa som helst vill sitta själv med den. Räcker det som förklaring? Nej, det behövs en analys också, ett behov att täcka, en framtidsutsikt.

Det som händer alla som prövar den, min 75-åriga mamma, mig själv, mina barn, mina fyra systrar, min vän förskolechefen och grannen på landet, är att

- vi behöver inte sätta oss vid en dator för att använda det som datorn erbjuder. Datorn upplevs av många fortfarande som ett arbetsverktyg och inte främst som underhållning. iPad sitter vi med var som helst, när som helst (ok, inte på stranden då), och allt i den blir lika lättillgängligt och underhållande som vilket underhållningsmedie som helst – böcker, tidningar, pysselböcker, stickning, korsord, nintendo ds osv osv.

- Touchscreens erbjuder direkt interaktion med gränssnittet. Vi behöver alltså inte bemästra en joystick eller ett tangentbord, ett problem som normalt sett stör användarupplevelsen avsevärt. Utan tangentbord blir interaktionen snabbare för många och det blir inga fel pga okunskap om t ex kortkommandon och vilka pilar som gör vad. Touch screens har förstås använts och erbjudits många gånger förut, men inte för gemene mans internetanvändande eller ens spelande.

Detta öppnar kanske främst upp nya möjligheter för målgrupper som detta har varit hinder för – touchscreens underlättar för bl a barn och äldre, medan upplevelsen av underhållning istället för verktyg innebär nya möjligheter för t ex utbildning, team building och andra ’tvångsbetingade’ uppgifter. Med helt nya målgrupper finns det mycket att göra och att omforma det mesta vi måste göra till underhållning är den roligaste utmaning vi haft framför oss på länge – tycker jag.

Det lilla formatet utan tangentbord är förstås lättare än en lap top att bära med sig på t ex en rond eller på de olika klasserna under skoldagen - alla uppgifter finns lätt tillgängliga och lika lätta att uppdatera. Vidare i sängen för att läsa en bok, på resan för att ha med sig hundra brädspel i samma paket som favorit filmerna och lek för tvååringen på flyget ner, på tågluffen för att ha med sig jordens alla kartor och kontaktmöjligheter med alla vännerna.

Alla de apparna finns ju för mobilen redan, men mobilformatet är för litet för att vara optimalt för dessa syften helt enkelt.

Och så är det det här med tidningar och böcker som är så spännande i sig. Digital text kan ju erbjuda en mängd funktionalitet som inte den printade kan. Det gäller bara att hitta en navigation som erbjuder allt man vill få ut av sitt läsande också. Net-a-porter är ett strålande exempel på hur allt innehåll i ett modemagasin (inkl annonser) kan länkas direkt till återförsäljaren eller köp. Bloggar kan utgöra merparten av allt skriftligt material och allt kan kommenteras. Det här kan ju lika väl ske på nätet förstås, men det har inte hänt så mycket innan utvecklingen av appar öppnade upp för ny kreativitet att flöda.

Vad mer? Apparna är grymt snabba jämfört med nätet som det är nu. Twitter är en ofantligt mycket bättre upplevelse med hjälp av t ex twitterific då jag får många många fler tweets direktlistade när jag öppnar appen och det är mycket snabbare att scrolla mig fram bland dem.

I kortare ordalag en riktigt bra användarupplevelse i form av snabbhet och oproblematisk underhållning som öppnar upp för nytänkande inom nya och gamla områden.

Barn mer bestående än celluliter

Jag bläddrar igenom en Klick och fyller hela den årliga kvoten av kändisskvaller. Stänger den med endast vem som har barn med vem kvar i minnet. Det är det enda som består. Eller… förnekelse, det gör ju de flesta rynkorna och celluliterna som visas i närbild också, men faktiskt inte lika länge. Och så är Pixie och Peaches mycket sötare.
Jag kan helt hålla mig till http://celebritybabies.people.com/ istället

Suri, Jade, Angelina, Kiefer, Apple, Talluhla, Lily Rose, Amadeus, Lourdes, Seraphina, Harlow, Zaharah, Satyana, Kingston, Maddox, Brooklyn, Paris

Merge magazines and online shopping

Net-a-porter is taking a huge step towards what all magazines must become - and maybe all fashion online shopping devices as well. This is what you really want a traditional magazine to be, that has not been possible in print, but is online. It's a merge of instant online shopping and a glossy fashion magazine.

All images you see, even the ads, are linked to a shopping layer.

For navigation you both have the glossy cover, an image overview and the number of pages to flip from 1-49. All those versions are needed to find your way back to where you were, to get a grasp how much you have left of the experience and to get the full magazine feeling that you don't want to miss.

There are of course few articles, net-a-porter is an online shopping site, but those added are great presented, they are on fashion and illustrated with lots of images, more than in a traditional magazines as that many images would take too much space in the layouts.

Now I only long for additions of/from users - possibilites to add comments on everything as well as blogs and uploaded personal images according to each garment and article.

Girls’ Games V – the time of self fullfillment

The age group 18-30 (or until the woman gets a baby - might be earlier, later, or not at all) are to me best defined by ‘a lot of time’. And not just anytime, but time to mostly fulfill herself. You leave school and either educate yourself, work or… just hang out, waiting for things to happen.

I would say that twenty years ago everyone was more anxious to get the two first alternatives done as fast and as right as possible, while young people today seem to take it a little more easy – carreer ambivalence? Higher economic security?

A short home made analysis is that they were raised to know that they are the best thing ever in the entire world, and they often have gotten about everything they asked for. This I suspect because I’m into that parenting model myself right now, and I expect the result to be the same. (Must work on that, I promise)

I went to France, studied, worked parallel, was out every night doing everything not to have to be home. I wanted to pass the lines for the clubs, and be at the right parties, mostly to so that everyone else knew I could. It was again a strict hierarchy to climb, but this time I had a better self confidence and the surroundings were not at all taunting - more ignoring or arrogant. It was easier to find a community of people to have fun with no matter what the rest of the club crowd did. This I guess, is pretty much the same to many girls, I mean women, today.

After a few years I met my boyfriend and spent a lot of time with him, not going out that much anymore. I loved playing video games all night with him, and the best vacation activity was to visit arcades in any city we visited, trying out what they had to offer. I would never hade done this myself of course (he would), but I found it a fun common time spent. If he hadn’t introduced me to ALL games so that I could choose and find what really suited me, I’m not sure I would ever have played anything. I would never have suggested to play games with a girl friend, but we often did in larger mixed groups, more as a social thing. Tactile joysticks improved the social value of many games and Sea Bass and Samba de Amigo were all great party tricks (there were no children on place yet).

Parappa the rapper was a favourite, much because I beat my boyfriend at the first attempt. You're supposed to hit the button in the right order in rythm with fun music to get the naively illustrated animals sing fun songs. Can it be any better!!!


House of the dead I guess was my favourite arcade game - the guns felt fair (easy to handle) and that the game requires true cooperation. Most research on gender and games support that girls love to play war and killing games as long as the killing is leading to something, that it is relevant. Long shooting scenes themselves are considered boring.

Tekken is maybe my favourite game all time as it really doesn’t require any preknowledge to jump in, anyone can play and win, and the carachters are so well developed that I look for them in the next version, find them wonderfully updated and improved, as well as there are new exciting ones to try out. It's impressive to be able to hook me through great characteristic fighting moves built into different profiles.


Odd world was so lovey we called our awaited first baby Abe (It turned out to be a girl and we changed it to Lily). The cutest stranger ever who meets other friends, says hi and asks them to follow him, and a very very empathic and visual story.



Writing this is a huge risk - a risk to get mocked by anyone who play games. Especially guys tend to run a conversation around games that girls just find important or fun. None of my fave games are politically right to a gamer. You should like more obscure games, unique, special, difficult. I've always known this risk and for a long time I didn't dare to talk about games at all, although I've spent hundreds of hours on them. We appreciate different things in some aspects.

The last years of my self fulfillment time web pages, cd-rom and e-learning had found their ways as well as Prada, Gucci and luxiuos travels, but as a student I didn’t have money to shop for and this could not be an interest. We didn’t watch TV, never listened to the radio, mostly listened to music when going out and had no choices when it came to news or connections. I didn’t have a mobile phone, and the Internet was just invented, so I have to check the stats, my youngest colleagues and friends to make a picture of their media use today.

Next post the nostalgy is over... only the present and the future left. To be continued

Previous posts on Girls' Games

1980-1984
Kids 2010
Teens 2010
1984-1994