Genier irriterar mer än imponerar

I förra numret av Filter läser jag om Ingmar Bergman och funderar vidare över det där med genier. Det är inte så många människor som skulle utsätta sig själva för att framstå som kompletta as, helt utan minsta trevliga sätt och ton. De allra flesta av oss anpassar oss till att vi är många som lever på jorden som ska försöka samsas på ganska små ytor. Och så finns det några som inte gör det. Och de blir ibland geniförklarade om de med sin helt egna väg lyckas göra något strålande.  Jag antar att de ska ha credd för att de inte bryr sig om vad världen tycker om dem som personer bara de får skita ur sig sin vision.

Hur många av de som anpassar sig hade geniförklarats bara de inte hade samarbetat med andra - om de hade kört på sin egen oemotsagda vilja? Hur många kvinnor hade geniförklarats om det hade varit det minsta accepterat för en kvinna att uppföra sig precis hur som helst? Hur många genier har inte lyckats bevisa omvärlden om sin genialitet och stoppats på vägen? Hur många genier har inte geniförklarats för att de har varit smidiga och valt att jobba i team för att nå bästa slutresultat?

Det passar inte vår kultur att bestämma precis allt själv. Vi kompromissar, är politiskt korrekta och strategiska för att genom smidighet vinna röster för att nå våra mål. Det är rimligt. Det blir så meningslöst för alla andra 'icke-genier' att arbeta annars. Och jag tror faktiskt att resultatet blir lite sämre också.

Fanny och Alexander är magisk. Jag lockas att läsa allt om filmen, men efter att ha läst om hur det gick till när den spelades in är jag högst ointresserad av att se fler Ingmar Bergman-filmer. Man får inte vara hur dum som helst för mig, geni eller inte. Jag blir arg. Och kanske att Fanny och Alexander hade blivit ännu bättre med en mer långsiktig kvalitet om regissören hade haft tålamod nog att spela in en ökenvandring i Spanien istället för i en studio, och om inte annat låta teamet göra det.  

Responsive, Escenic och Nova - ett år på SVTi

Raka vägen från ett uppdrag på CSR i praktiken ramlade jag för ett år sedan in som konceptutvecklare i barnteamet på SVTi. Sara Ohlsson var den engagerade och hängivna produktägare som sedan ett halvår tillbaka drev nova-projektet med Dobermans hjälp. Nova var ett projekt, en arbetsmetodik, för att ta fram kunskap om hur barn använder webben. Syftet med arbetet var att kunna bygga världens bästa barnwebb.

Första dagen på jobbet släppte teamet det första steget arbetet hade resulterat i - ett barnramverk som samlar alla barnsidor på svt.se på samma ställe - en egen fristående produkt. Samma dag släpptes även Saras egen bok 'Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag'. Stämningen i teamet var skyhög.

Mitt första projekt var en webbunik satsning med Elin Ek som karaktären Gloria. Ur det lärde vi oss att en blogg inte blir populär för att det heter blogg, utan för dess innehåll, kontakt med läsare, personlig avsändare och frekvens av uppdateringar.

Därefter inledde jag ett härligt samarbete med Lilla Aktuellt och med Lilla Sportspegeln. Jag hade uppdraget att strukturera om deras befintliga sidor och innehåll enligt nya nova-principer och resultatet var så lyckat det kunde bli utan någon som helst nyutveckling. Inför det stundande bytet av cms låg ingen utveckling i det gamla polopoly. Antalet sidvisningar niodubblades.

I och med detta cms-byte och en rad tråkiga sjukdomsfall i teamet skars mycket påbörjat arbete bort under hösten. Planerna vi hade för både Barda och Minimello blev minimerade. Under våren åkte jag tåg kors och tvärs över Sverige för att träffa redaktioner i Falun, Malmö och Växjö och jag träffade och studerade många barn - i alla olika åldrar, döva, samiska, internetvana eller ovana. Under hösten fick tyvärr det arbetet stanna av och energinivån i teamet dippade.

Sara lämnade sin tjänst till Erik som lämnade den till helt nytillkomne ex tv4veteranen Thomas som delade uppgiften som tillförordnad produktägare för barnteamet med tjänsten som produktägare för allmäntv-utbudet på webben. Under hösten har vi jobbat fram miniminivåer på prioriterade responsiva moduler till nya cms'et Escenic - tråkiga ord och termer men riktigt roligt att bygga något riktigt bra från grunden. Till min lycka tog vi in en knivskarp usability designer som blev det där bästa komplementet till mitt jobb. Björn blev kollegan som jackar i precis där jag själv tar slut och tillsammans gör vi bra saker.

Det slog mig tidigt hur public service värdena är närvarande både i utbudet och även internt i organisationen. Jag har deltagit i zebra-projekt för mångfaldsarbete i media och FUNKA-utvärderingar för tillgänglighet för alla. Jag påbörjade research för en teckenspråkig interaktiv produktion redan under våren och träffade under hösten åttaåringar på Manillaskolan som gav ytterligare insikter om teckenspråkiga barns behov. Även ett samiskt spel som släpps under våren 2012 föll in under mina vingar. Mycket av det arbete som är så viktigt men som aldrig går att motivera med kommersiella mål är prioriterat på SVT - en dröm för en humanistisk konceptutvecklare.

I december mejlade jag mest filer mellan olika parter och letade saknade filer för att vi skulle kunna få ut ett flertal inköpta speltitlar. Jag bevakade inköp för att tidigt kunna önska tillgängliga spel i kontrakten. Jag hoppas vi får se dem på svt.se/barn/spel ett efter ett under våren. Min andra scrummaster gick på pappaledighet och en av våra strålande redaktörer drog till Barcelona några månader. Jag pratade communitys i direktsändning i Lilla Aktuellt Skola.

Den sista januari var min sista dag. Det är mycket sorgligt att inte få träffa alla strålande kollegor varje dag. Emil som ständigt bjussar på sin egen kreativa photoshophumor, Feminsistiska Fanny som gjorde improviserad och spontan stand-up för utvecklarna, Johanna som ger allmänt hopp om att framtiden är ljus när det finns unga människor som hon, hela det briljanta konceptutvecklarteamet som har tagit mig milsteg framåt i kunskapspåfyllning, Linda som har energin som krävs, vår statistikstjärna Uddståhl som är som jag - och det är så kul att hitta sådana på arbetsplatsen också, ALLA fina utvecklare som är så välkomnande och tar sig tid att tålmodigt skapa förståelse för vad de gör och kräver.

Den första februari startade Labyrinten ett nytt programformat, med tillhörande spel

som jag kommer att vara grymt nyfiken på statistiken på eftersom jag precis hann få det färdigt för implementation innan jag slutade. Jag kommer också att spana nyfiket efter Kunskapskanalens kommande sida och det vore roligt att se redaktörerna presentera galor med ett nytt verktyg någon gång i framtiden.

Det tog mig ett halvår att greppa det ografiska statistikverktyget comscore, liksom att förstå vad meta, vision, klippsymfonier, responsive och resurscenter är. Jag hittar nu till UR, nyhetshavet, bolibompaköket och alla konferensrum. Jag hoppas att jag kommer få tillfälle i framtiden att plocka fram de kunskaperna igen.

Gamification - en metod för bättre konvertering

Igår pratade jag om Gamification på Web Service Award. Det jag alltid är rädd för när jag pratar om ämnet är att publiken ska uppfatta det som att allt ska bli spel. Jag försöker lyfta fram att jag använder gamification som en metod för att skapa onlineprodukter för att det ska bli

- lättare att greppa och förstå erbjudandet
- enkelt att engagera sig med ett klick för att komma in i ett flöde som
- för användaren vidare i erbjudandet tills
- målet är nått
- och dessutom gärna ha en anledning till att komma tillbaka fler gånger och
- att få fler att vilja använda tjänsten/sajten


Målet kan lika gärna vara att lära sig något som att köpa något eller ha fått en viss bestämd information.

Vi pratar om Motivation, Möjligheter och Triggers - samma ord som psykologer och lärare pratar om i Maslows behovspyramid och som säljare och marknadsförare använder sig av i trattar (funnels). Det handlar om hur vår hjärna fungerar. Vi känner alla igen grundtanken.

I gamification vill vi också gärna lyckas leda in användaren i ett härligt flow - en perfekt balans mellan trygghet och spänning, mellan kunskap och utmaning. Den balansen skapas ofta med hjälp av progression varför gamification lätt blandas ihop med badges och poängräkning. Men flow hittar vi likväl i verkliga livet - när vi slänger upp en drake i luften och dess svängar gör att vi automatiskt svarar med att parera för att hålla den uppe, eller när vi lär oss ett instrument.

Vi ser att de inbjudande tangenterna är till för att tryckas ner och vid trycket får vi direkt respons när tonen ljuder. Vi har en truddilutt i huvudet som vi försöker ta ut ton för ton, ett tydligt mål. Vi fortsätter gärna att öva fler gånger för att bli bättre och till slut kunna spela Fur Elise framför en eminent publik.

Den där publiken är helt avgörande för att det ska vara värt att fortsätta. Få spelar piano, sätter på sig en snygg jacka eller gör ett köp helt och hållet ensam, utan att någonsin vilja höras eller synas för andra. Det är mångfaldigt roligare om vi får respons från vänner eller andra. Facebook, bloggar och mer utgör den publiken långt innan vi är professionella pianister idag. Det är också ofta responsen som utmanar oss att fortsätta - bli bättre, uppdatera, förändra.

Om vi lyckas skapa ett flow och kombinerar det med att erbjuda en bra publik och en skara människor att jämföras med, kan rätt trigger vid rätt tillfälle bli mycket effektfull. Om jag påminns om att jag köpa mig glad precis när jag är i som störst behov av det kan försäljningen fördubblas på en natt. Påminns jag om vad jag kan köpa när jag inte har några pengar fungerar det sämre.

Det här är ganska komplexa system. Det kan krävas programmerare, speldesigners, affärsutvecklare, analytiker, usability designer, konceptutvecklare, specialister och ytterligare copy, form, projektledare, kommunikatör, marknadsförare och kanske kundtjänst för att det ska bli riktigt bra. Det funkar inte att vara en Don Draper som ensam talar om för alla vad som ska göras. Det blir också ruskigt kostsamt och dåliga kompromissade resultat med för många stakeholders. De här projekten måste bygga på tydliga ramverk och en stor portion förtroende för att bli framgångsrika.

Allas bidrag är lika avgörande för att projektet ska lyfta.

Gamification framtidenswebbare

View more presentations from Malin Ströman

Hur du är dig själv på nätet

Jag pratade personligt varumärke med CAP studenterna idag. Själva uttrycket är på dekis håller jag med om, men det fungerar fortfarande för att summera vad det var vi pratade om – den personliga identiteten i sociala media. Sociala media är också ett uttryck på dekis...

Studenterna ska snart ut på LiA och vill förstås presentera sig för spännande arbetsgivare. De flesta ogillar att vara för personliga (inte privata utan personliga) och vill framstå som professionella. Men det är svårt att fånga någons intresse och att sticka ut om man inte får se vem personen som skriver är. Jag får ingenting att referera till eller engagera mig i. Jag uppmanar alltså studenter att våga bli ’han med humorn’ eller ’hon som spelade onlinespel på nätterna’ för att de ska bli ihågkomna i CV-högen.

Samtliga i gruppen fick efter att jag hade visat en mängd exempel och pratat lite SEO och annat, definiera vilka nyckelord de helst skulle vilja att de presenterades med på nätet – de ord som helst ska komma upp när någon googlar på ens namn, och fundera över vem de vill nå, varför och hur. Här är några punkter ur vår gemensamma diskussion utifrån det.

1. Lägg upp ett uppdaterat Linkedin-konto. Definiera de företag du är mest intresserad av att jobba på, leta reda på rätt profil från det företaget på Linkedin och skicka ett meddelande där med en kort beskrivning av vad du letar efter.

2. Gör projekt kring något du har som stort intresse privat. Gillar du videoproduktion och vurmar för att motverka mobbning – gör en kort video på anti-mobbningstema. Bilden av dig blir någon som genomför projekt, som har jobbat med videoproduktion och som ömmar för barn- och ungdomars hälsa. Chansen är större att du hamnar på rätt tjänst.

3. Gör ett bloggprojekt –Fredrik Wass gör ett just nu - #blogg100 – en post om dagen 100 dagar i streck. Du får ett projekt genomfört, övning i att blogga, erfarenhet av att sprida bloggposter, förhoppningsvis ett gäng som följer dig och som minns dig efter det, men det är naturligt att avsluta och kanske börja om med ett gäng erfarenheter i bagaget.

4. Gör projekt med flera andra – sälj in en projektidé till andra studenter eller skicka ut förfrågan om partners som vill hjälpa dig på Twitter. Där finns fullt med folk som inte är fullbelagda och som av samma orsak som du kan vilja göra ett projekt som sprider sig. Ju fler ni är desto större nätverk också.

5. Projekten är bra att ha i CV’n som rekryteraren läser, men din sociala aktivitet på nätet, vare sig du sprider ett projekt, bloggar eller interagerar med andra, kommer främst att få andra med samma intressesfär att hitta dig - de som jobbar i produktion på företagen. När de behöver rekrytera kommer de att komma på att du finns och förhoppningsvis rekommendera dig.

6. Ingen är perfekt och perfekt är rätt tråkigt. Det är helt ok, och kanske tom mer engagerande, att skriva om misstag man gör och erfarenheter man får av det. Någon annan kommer känna igen sig eller kanske komma med råd och tips och du framstår som lärande och ödmjuk.

7. Om du är nyfiken på Twitter, men tycker att det känns onaturligt att skicka ut tweets ut i en anonym rymd kan du börja med att följa folk som twittrar på nyckelord du är intresserad av. Det kommer falla sig naturligt att retweeta när det är något spännande och kanske kommentera eller svara.

8. Om du tänker till kan du med en blogg eller feed visualisera även nyckelord som analytisk, realist, öppensinnad, rolig, nördig, ambitiös, snabb att fatta beslut, kuriosakunnig, positiv.

Feed/bloggförslag
realist/orealist – endast kommentarer på vad som är realistiskt och inte
riskfritt – analys av risken i projektet, i vardagen, i historiska händelser, i något som går att läsa om i tidningen idag
öppen för allt – visualisera dina otippade nördsidor t ex smink på dagen vs onlinespel på natten, leveldesigner med matintresse
dagens humor – en comic strip om dagen
xnörden – allt om ett specifikt fokuserat ämne t ex spel med en orch som huvudkaraktär, filmer med hårdrocksmusik i,
med sikte på toppen – beskriv alla små och stora projekt du gör för att nå dit du vill – ’Idag har jag ringt till x och pratat med x, hoppas att de har en plats för mig’.
beslutsam – ’så här många beslut fattade jag idag vid dessa tillfällen’ (vilken glassort jag tog, lunchvalet, omvägen till skolan osv’
allt man inte behöver veta – en kuriosa om dagen
ja visst – för en låtsasdialog varje dag med hur din dag hade sett ut om du hade en negativ motpart som tyckte raka motsatsen hela tiden.

9. Gör det lätt för dig. Vill du föreläsa - lägg upp presentationer på slideshare, fotograferar du till vardags - starta en blogg på Tumbler - publicera det du ändå gör.

Själv gör jag (både enligt Google och mig själv) saker roliga med hjälp av Gamification, är konceptutvecklare på svt, har tidigare varit produktchef på Stardoll, sitter i ledningsgruppen på Futuregames och föreläser ibland.

Lego - with or without creativity

Lego has as always not a clue when it comes to girls. First of all it always sounds as they expect no girls at all to love Lego as it is today, that only 50% of our kids like Lego at all. I'd say most parents to girls know the opposite. But it is hard to find 'not so male gendered sets' in the stores - wich is kind of good because then we see that the girls actually accept spiders, dragons, pirates, planes and cars if we try to give it to them. But we would of course also like the City to contain a school, a hospital and a trendy café too to reflect a more diverse world.

When I was a kid in the 70's I had these Lego Animaland figures to inspire me creating buildings and stories for, and I think the animal head trick is quite allright if that's what it takes to make a few more girls to enter the magic world of Lego.

Instead Lego pisses me off - again!!! by presenting Lego for Girls. They change the lable but not the idea of that girls will appreciate modified bodys and already completed modules - nothing to build??? It's the building that is fun, if I want to play with doll I will not go for stiff lego dolls with lots of things that Polly Pocket does much better.

It's very trendy right now to say that the Lego commersially labled products as Harry Potter and Creator are objectionable, favouring the 70s free creative style. I don't support those arguments as there are different ways of playing with your Lego - to read instructions and construct according to a model or build something out of pure creativity. When finishing your pre set model you can start play creatively with your finished plane and have both games in one. I have seen many models made a few times to finally get mixed with hundred of other blocks to again raise to a piece of own creative composition. Many people on the other hand like to sort the blocks and keep them in order. If that makes them satisfied I believe that's good. There are many ways of playing with Lego which is probably why it's so long lasting successfull.

But to assume that girls don't want to build, but only use the from start complete hairdryer looks degrading to me. Jezebel summarizes it well.

James Keeling presents one of 1239327 images of Lego on flickr.

I guess everyone is dreaming of having the time to make a project as the spooky houses of Mike Doyle's

But smaller projects can be just as creative, eye catching and impressive. (From UpperGround)

Update: I got a tweet from Sr. Digital Strategy Manager for LEGO that it's not true that there is nothing to build, but I persist - this offers very little to build. . Find the entire range here.

Mormor var nog ingen riktig tant ändå

Äntligen har någon skrivit boken jag har längtat efter! Den jag så gärna hade velat skriva själv. Nu är det Fatima Bremmer som har gjort det istället och den heter De sista tanterna, från husmor till modeikon. Hon går så fint igenom den äkta tantens genuina attribut ett efter ett med hjälp av vackra personporträtt av en snart utdöd generation kvinnor. Attrituben är kläderna, köket, jävlaranammat, håret, familjen, fritiden och tingen. Hon vänder bilden av tanten som martyr, gnällig, rynkig och bitter till ärlig, stabil och trygg.

Men även om jag känner oerhört varmt för den stiliga tant som beskrivs tycker jag ändå att den bittra och gnälliga tanten kunde ha fått ett litet litet utrymme också. Tanten som inte kunde skapa egen styrka i samhällets struktur utan istället dukade under för den.

På mormors begravning blev jag nästan illa berörd av prästens ansträngning att måla upp den döda kvinna hon aldrig hade träffat som något storartat. Den mormor jag kände ville minst av allt framstå som storartad. Hon ville inte synas alls. Prästen hade i ett samtal med min mamma, mormors enda barn, fått några snuttar ur ett nittiotvå år långt liv. Jag kan tro att min 70-åriga mamma inte kunde komma på några fantastiska milstolpar utan kort och torrt fumlade efter något som prästen kunde nämna i sin slutplädering. Mormor var ingen tankesfull storyteller, än mindre min mamma.

När prästen högdraget försökte återberätta de korta snuttarna med en kärleksfull ton blev det hela nästan hånfullt. Mamma tyckte det var pinsamt, hon har få kärleksfulla minnen, om några, och det var tur att morfars hörsel var så illa att han inte hörde orden, menade hon.

Mormor bara var. Hon existerade helt opretentiöst, livrädd för att synas eller ta från någon, bara fanns utan någon som helst tanke och reflektion, i en värld som var uppbyggd endast av henne själv ständigt utsatt av omvärldens blickar. Kvävande blickar. Dömande blickar. Till intet görande blickar. Mormor var centrum i sitt universum och ändå livrädd för att vara det.

Idag är vi istället en liten del i ett komplext samhälle där många olika individer ska samsas på en liten yta. I det tar vi för oss och försöker styra vår egen lilla yta utifrån vårt och andras bästa. Vi vill ha en mening med livet, hinna åstadkomma saker, hitta kärleken och helst lyckas stå utanför alla tänkbara sorger. Vi vill och vill och vill. Jag tror mormor slutade vilja någonting på 40-talet.

Det är så mycket som är så spännande med mormors generation. Den som Fatima Bremmer definierar som tanterna. De sista individerna som inte hade någon tonårsrevolution, utan som blev vuxna samma dag som de konfirmerade sig. De som föddes under första världskrigets tunga år, som sprang barfota merparten av året och som hann gå på café med väninnor, innan andra världskriget bröt ut. Då var mormor tjugo år. Hon födde sitt första och enda barn utomäktenskapligt. Vilken skam - det nämnde hon aldrig för någon, men min mamma minns det och berättade tidigt om det. Det har satt spår även i hennes liv. (jösses om hon ser mig skriva detta offentligt nu!!!)

Innan graviditeten vet jag att mormor hade hunnit med minst en cykelsemester med sin två år yngre framtida man. Jag har otroligt svårt att se min mormor cykla från Motala till Rättvik och tillbaka, men hon var också ung och stark en gång. Därefter måste morfar ha varit borta för det mesta. Han tog värvning som telegrafist i flottan och letade ubåtar i Östersjön under andra världskriget och längre än så. Familjen var inhyst i ett par av de små små stugorna utmed huvudvägen genom Ljugarn. Morfar tog körkort med hjälp av öns enda bil. Han fick starta, backa och köra framåt en tio meter. Det körkortet körde han med tills han var över nittio. hoppas mamma har behållit hans gamla telegraf, den är ett roligt och fint minne från honom.

Som nyinflyttad hemmafru med nyfödd bebis i stuga med vedspis, brunn, dass och stearinljus kan livet inte ha varit så kul, fast det var det väl inte för någon under kriget och somrarna var fina som de är på Gotland. Det finns många foton på mina pepparkaksbruna morföräldrar uppflugna på raukar. Morfar hade många spännande, dråpliga, intressanta anekdoter från fartyget och ubåtsjakterna att berätta. Någon gång letade han fram gamla sparade ransoneringskuponger ur gömmorna och när Internet kom på nittiotalet var han rätt nyfiken till att börja med. Mamma har sagt att mormor jobbade extra som sömmerska och det var kanske redan där på Gotland.

Efter kriget övergick telegrafisternas tjänster till FRA och familjen flyttade till Stockholm, eller snarare till 50-talets nybyggen i Rågsved - alla tre i en etta. Mormor har aldrig sagt ett ljud om Rågsved. Där kanske mamma fick bli tonåring på egen hand tänker jag. Mormors mor i Motala finns alltid med i mammas berättelser som ett härligt sommartillhåll, men min bild är att mormor och morfar genom alla tider gärna klädde upp sig och gick på fest och att mormor inte var varken kärleksfull eller munter resten av tiden. En sådan festkväll finns obarmhärtigt inpräntat i familjen sedan morfar i ilska över sin femåriga dotters dåliga uppförande slängde igen en dörr för att klippa av hennes långfinger. Av är det. Och det var lite tragiskt för det blev i deras ögon ytterligare ett förfulande attribut. Min mamma har alltid fått veta att hon har haft oturen att ärva det sämsta av båda sina föräldrar - mormors gräsliga örsnibbar, fasters bleka skinn och därpå ett avhugget finger.

Någonstans där i Rågsved kanske mormor la ner sitt livs ambitioner. Hon trodde inte på Gud, hon tyckte inte om att sy, baka eller laga mat, hon tyckte inte om barn och hon hade ingen jävlaranamma - allt det var tidens måttstockar för en hemmafru. Ett perfekt hem, en stor familj att göra allt för, och om man hade något större kall - eller jävlaranamma - var välgörenhetsinsamlingar den väg som fanns att ta. Det är inget fel på det, men det är en snäv väg. Mormor flydde folk så gott hon kunde de sista fyrtio åren av sitt liv. Vid femtio blev hon gammal på riktigt upplevde hon. Gammal och ful. För ful för att visa sig bland folk. Ingen utom barn och barnbarn tilläts komma innanför hennes dörr i vissheten om att det inte dög - att det inte var nog städat.

Precis som en av tanterna i Fatimas bok beskriver berättade mormor en gång om att hon nu fick egna pengar. Pensionen innebar att hon för första gången fick en egen liten summa att ta ut. Alla pengar hon hade hållit i dittills hade gått till mat och kläder. Inte en enda gång hade hon kunnat välja själv vad familjen skulle kunna behöva utöver detta. Det var med skräckblandad förtjusning som hon varje gång jag kom på besök undrade 'inte kan du väl ha köpt den där jackan på myrornas?'. Att handla andras gamla kläder var fruktansvärt fattigt men det blev ju ändå billigt, så syntes det inte kanske det ändå var en god ide...

Det är detta som alltid har varit ett mysterium. Både mormor och morfar såg världen omkring förändras med familjebilar, varmvatten i kranen, dusch och toalett i lägenhet, tvättmaskiner, symaskiner, mobiltelefoner, mikrovågsugnar och färgtv och ändå ändrades deras världsbild inte alls. De levde hela livet som om det vore 1947. Åt samma grönsakssoppa, köpte ingenting utöver ransonen, lärde inte känna nya vänner och behöll samma ordning i familjen trots att barn och barnbarn tjänade sina egna pengar. Varför tog inte mormor ett jobb? Fick hon inte? Nedvärderade det morfar? Såg det inte fint ut utåt? Vågade hon inte? Orkade hon inte? Eller visste hon inte hur hon skulle utbilda sig? Eller ville hon inte utbilda sig och återigen nedvärdera morfar?

Men så kommer jag på hur mycket mormor trots allt bröt sig fri från det äkta tantidealet och blir lite stolt ändå. Hon la inte sitt hår, hon bar byxor och tröja istället för förkläden och korsetter, hon gick aldrig på kafferep där det ändå bara satt en massa gaggiga tanter och hon la inte all sin tid på barn och barnbarn. Hon kände hårt tryck på att hon borde göra allt detta, men valde att inte göra det. Det finns så många trevliga historier om vad morfar har gjort men inte en enda om mormor. Undrar vem hon hade varit i en annan tid?

Ps. Hennes enda tantattribut var hennes samlade tingestar. Kanske tingestarna är mer mänskliga minnen och tidens souvenirer än ett tantattribut.

Önskade förutsättningar för flow

Om du var en av dem som äger ett företag som knäckte den sociala koden för framgång på Facebook har du antagligen haft ett strålande år. Då har du förmodligen jobbat mer än någonsin i en kamp mot tiden och  för att rekrytera så många dyrbara utvecklare det någonsin går. År 2011 var året när det gällde att hinna före eller ta sig förbi några enstaka konkurrenter. Det var ännu så få som hade fattat att möjligheterna att bli störst i världen hägrade.

Var du inte en av dessa vittnar min feed om att du kanske haft ett mindre bra år. 

2011 var begränsningarnas år. Alla andra, de som inte har förstått den sociala strukturens förutsättningar än, kämpade med tärande omorganisationer som inte löser framtiden, utan bara än mer cementerar den förlegade tiden. Vi som har och alltid har haft internet som vår främsta arbetsplats blev frustrerade av att behöva foga oss i fumliga modeller anpassade för en annan tid, en annan värld. I februari kikade jag in på en orolig redaktion i Bonnierhuset för att i mars påbörja ett vikariat på en lika orolig avdelning på SVT. Mediehusens år kantades av avhopp och det var lätt att fylla en plötsligt tom plats med en rekryt från en konkurrent. Vägen går dock bakåt med för många nya ansikten och en vanlig dag på jobbet innehöll både ilska och gråt. Jag hoppas att 2012 blir början på en ny tid av förtroende och frihetsgrader - den enda chansen för organisationer med den äldre generationen ledare att hänga med.

2011 var drabbningarnas år. På världslig nivå och privat. Cancer, dödsfall, sviter av halkolyckor och missfall var vardagsmat detta år. Jag önskar alla drabbade återhämtning under 2012. 

2011 var tidsförlustens år när vi kom på att tre barn i familjen inte är helt kompatibelt med två heltids karriärsjobb. Två barn funkade fint, men med de krav skolan ställer på oss föräldrar, med stängda planeringsdagar, deltagande på obligatorisk simning och skridskoknytning, bullbak till klasskassor osv osv toppat med dagisförkylningar och ytterligare utvecklingssamtal och tomtemössor, blev ohanterligt. Jag hoppas att molnet blir standard överallt så att jag kan jobba mer från hemmet under 2012.

2011 var ett år helt utan flow. Med större frihetsgrader, organisationer som utgår från förtroende och som har släppt rädslan, återhämtade kollegor, ett starkt teamwork, och en mobil arbetsplats hoppas jag att 2012 erbjuder många skratt och ett trevligt, roligt härligt flow.