From oct 2010 my educational posts are published only on Pip

25 jul 2010

Alla kan inte vara vuxna och professionella

Efter att ha läst Kristina Alexandersons ypperliga inlägg (ett av många) om huruvida lärare ska lägga till elever på Facebook eller inte, har jag pratat med tre olika sällskap om detta med olika reaktioner.

Den förskoleföreståndare som satt vid middagsbordet reagerade direkt mycket starkt mot detta. Hon förstod inte alls varför lärare skulle, och upplevde direkt att lärare och elever inte ska involveras i varandras privatliv. Normalt sett vill lärare inte jobba i det område de bor i just av denna anledning. De vill inte jobba när de är lediga. Det ska vara skillnad mellan arbetsroll och privatliv.

Jag förstår det. Det är ett stort ansvar att ta när man överskrider den gränsen.

De föräldrar jag pratade med som båda har barn i förskola och lågstadium upplevde precis som jag att det vore fantastiskt om lärare ville ta det ansvaret.


Jag tänker mig hur lärarrollen såg ut för länge sen i mindre samhällen och tror att människor då inte hade samma gränsdragning mellan jobb och privatliv som idag, utan att man var sitt yrke hela tiden. Lärare hade samma status som brandmän, läkare och butiksägare, och det gick inte att inte vara förtroendeingivande och respektabel ibland och ibland inte. Småskalighet och skola låter alltid positivt i kombination.

Jag minns min egen högstadietid som fasligt rörig. Tonåringar (fler än jag måste jag väl ändå tro) bryter sig med bravur loss från sina föräldrar och lyssnar främst till sina vänner och till media (Internet, TV, musik). Jag uppskattade mina klassföreståndare enormt mycket. För det första var de feminister och noga med att hålla en jämn fördelning av uppmärksamhet och hörda röster tjejer och killar emellan. Men sen var de också ganska privata – vuxna, mycket närvarande och personliga. Jag trodde på dem, på vad de sa, och på att de fanns där för mig.

Det är klart att jag inte visste allt om dem, men vi visste att Christina hade lappar på kylskåpet som stoppade henne från att småäta och vi visste att Anna hade en käresta som hon senare gifte sig och fick barn med. Vi visste att Annas pappa hade varit aktiv och synlig socialdemokrat och att Christina bodde i Husby, där vi fick hälsa på en gång och dra en tipsrunda runt hennes joggingspår.

De var tydliga människor som gav bort rätt mycket av sig själva som personer och vad hände då – jo, vi gav bort rätt mycket av oss själva tillbaka. De kände till våra problem vilket underlättade deras arbete med att undervisa och hjälpa oss. Inte heller ville vi göra dem besvikna, de svek ju aldrig oss.

Facebook är ju ett galet bra medium för att enkelt och inte särskilt tidskrävande skapa och vårda en sådan relation. Jag själv skriver inte något på Facebook som inte avlägsna vänner eller mina egna föräldrar inte tål att höra. Jag lägger upp några extra fina bilder på mina barn, på något pyssel jag just har avslutat och kanske en solnedgång en härlig sommarkväll. Vad sjutton är det de där lärarna som inte vill vara privata med sina elever inte vill dela med sig av??? Är de hemligheterna ett måste i sådant fall, eller kan kanske detta medium få bli en del av arbetet också?

Svårare är det åt andra hållet tycker jag då. Eleverna har sämre minne av att de har en lärare som följer deras bilder och inlägg och har kanske svårare att förstå vilken bild de ger av sig själva. Då måste lärarna med elever som vänner ha stor förståelse, kunna blunda och bara se när de ska se. Vara vuxna och göra professionella bedömningar. Det klarar kanske inte alla?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar